Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: LEADERS OF THE NEW SCHOOL – T.I.M.E.

LEADERS OF THE NEW SCHOOL

T.I.M.E.

Elektra/import 61382

Som manhattanbo och hip hopfan blir man bortskämd med den aldrig vilande klubbscenen med liveuppträdanden varje kväll. Inte bara av okända talanger från tusentals små independentbolag eller källarstudior. Om det är något mindre prominent än Pharcyde eller Trendz Of Culture på Grand eller S.O. B.’s kväver man en gäspning och går hem tidigt.

Det är just klubbsessionerna som är nerven för de flesta new school-grupper från New York; svettiga slagfält med en mycket kräsen publik. Den ursprungliga energin från gatorna och det traditionella tävlingsmomentet finns där, det är ömsesidig respekt det handlar om. I New York, till skillnad från LA, är det sportslighet och gemenskap som gäller ( i alla fall offentligt). När kvällens huvudnamn har börjat göra sin grej dröjer det inte länge förrän kollegorna som råkat vara »i huset« hoppar upp och prövar sina senaste rhymes och utforskar nya stilar.

Oberäkneliga avantgardister som Leaders Of The New School och Freestyle Fellowship är kungar här. Klubbscenen är ett intimt forum som många mer gangsterorienterade machomän inte behärskar lika bra. Publiken vill se något nytt och annorlunda, och Leaders gör sällan någon besviken. Deras styrka är att de är fyra MC:s med varsin stil mot en musikalisk mosaik med element från de mest skilda samplingskällor. Dessutom lyckas de, precis som sina förebilder och vänner A Tribe Called Quest (det var LOTNS som gjorde »What’s the Scenario?« till en klassiker), ta med sig känslan av ögonblickets improvisation in i studion, Leaders var pionjärerna som visade att man får ha kul utan att behöva bli en Fresh Prince.

Det krävs ett vaket intellekt för att hänga med i de ofta helt obegripliga texterna, nära besläktade med den moderna poesi som reciteras på Lower East-sidans nattkaféer. Bara man inte har något emot de new age-influerade filosofer som gör Leaders till ett okommersiellt P.M. Dawn, är »T.I.M.E.« lika omistlig i new school-samlingen som första revolutionsplattan »A Future Without a Past«. Och om ni inbillar er att Busta Rhymes härmar Sticky Fingaz från Onyx, notera att det faktiskt är tvärtom.

Petra Lindmark

Filed under: Album #05+06, Betyg 07, Petra Lindmark, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: