Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: JUST D – Tre amigos

JUST D

Tre amigos

Telegram/Warner 4509-93897

»Finns det något härligare än att sjunka ner på ringen?«, undrar Dr C, Gurra G och Pedda Pedd i »På muggen«. I Just D:s eget pubertala universum, som estradören Percy Nilegård skulle ha uttryckt det, är det inte något desperat försök att uppröra eller att få oss att må illa, snarare är det en räddningsplanka, ett halmstrå som alltid kan greppas. På samma sätt som många gömmer sig bakom ett överlägset ironiskt leende, en pseudonym eller en smart attityd har Just D, med Dr Craaford som sin chefsideolog, valt att gå rakt åt motsatt håll. De koketterar med sin fäbless för skräp i alla dess former och färger. Vilket egentligen kan tolkas hur fan som helst.

Det är ett smutsigt jobb, men någon måste ju göra det och på kuppen givetvis sälja en herrans massa skivor.

På förra årets dubbelalbum »Rock’n’roll« — fortfarande en av den svenska pophistoriens bästa skivtitlar — balanserade de hela tiden på gränsen mellan genomarbetad samtidssatir och renodlade svulloismer.

På »Tre amigos«, med en titel tagen från en underskattad film med Martin Short, Steve Martin och Chevy Chase som misslyckade stumfilmsskådisar på onåd i Mexico, har de lutat sig tillbaka och sänkt ambitionsnivån några pinnhål. Eller om man så vill, tagit med sig en hög serietidningar på muggen och bara låtit inspirationen rinna till. Konsten kommer ju som bekant inifrån.

Med några fingrar i kakburken och Airfix modellklister i näsborrarna har de sedan med toppluvan neddragen över ögonen sprungit rakt in i varsin biroll i »Judgement Night«.

Den musikaliska ambitionen — eller ambivalensen — är knappast överraskande. Men den är fruktansvärt effektiv.

Det känns som lådan med det blågula kartotek som de tidigare rotat efter samplingar, passande formuleringar och smarta one liners i, öppnats först i sista sekunden. Fast lyckas man rimma »ponnyläger« med »halsa Jäger« behöver man kanske inte längre ta till den gimmicken?

På samma sätt som man inte längre kan påstå att Magnus Uggla — förutsatt att han var tjugo år yngre — skulle vara gjuten som den fjärde amigon.

Mer än någonsin tidigare är »Tre amigos« en relativt lyckad stockholmsk kusin till »License to Ill« eller »Check Your Head«. De har ju länge, stundtals lite orättvist, utmålats som ett svenskt Beastie Boys. Det är först på »Tre amigos« som de faktiskt gör skäl för jämförelsen. Det primala scratchandet och sjuttiotalsgitarrerna i »Krig« är rena rama »So Wha’cha Want«.

Och Thåströms vrål genom en megafon med Carhart-luvan som filter på refrängen i »Sug på den« har heller ingen annan funktion än att låta tufft och att det är en fjäder i hatten att han ville vara med. Snällare än så ska man nog inte vara mot Just D, dessa flinande självutnämnda amigos med begynnande ölkaggar putande under de tajta täckjackorna.

Andres Lokko

Filed under: Album #05+06, Andres Lokko, Betyg 06, ,

2 Responses

  1. Magnus Bark skriver:

    Titeln ska vara ”Tre Amigos”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: