Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Jag klagar! #5+6

»Jag beskriver ett syndrom där manliga dataoperatörer blir så absorberade av sitt arbete att de ignorerar sina kroppsliga behov och sover i fosterställning vid sina datorer.«

Joe Weizenbaum, professor i data vid Massachusetts Institute of Technology.

ROCKEN ÄR DÖD. Och själv har jag inte mått något vidare. Det är den tiden på året när folk låser in sig i små rum och skriver listor. Jag är inte satt till den här världen för att låsa in mig i små rum och skriva årsbästalistor.

Det har på många sätt varit ett fruktansvärt år. Men en fortsatt utveckling i samma fascistiska riktning som England har förmodligen en gynnsam inverkan på vårt popklimat. Fråga inte vad popmusiken kan göra för politiken. Fråga vad politiken kan göra för popmusiken. Det blev ju lättare och rättare än någonsin att vara politisk i Sverige.

Och vad hände? Man utnämnde oss till den förlamade Generationen Kryss.

Allt hör fortfarande ihop. Bra saker ser bra ut. Bra musik vet var den står, den behöver inte ha fula kläder för att bevisa det. Jag förlorade många av mina vänner i den stora Levellers-katastrofen 1993. De sitter allihopa i en ring och sjunger »There’s only one way of life and that’s your own, your own, your own, your own, your own…« med en röst.

Då lyssnar jag hellre på Take That. De talar till någonting djupt inne i unga frustrerade flickor på samma sätt som John Hiatt förmodligen talar till någonting djupt inne i pilsnerdrickande skivrecensenter.

Det var PJ och Breeders år — om du inte gillar PJ Harvey så är du en lyckad människa och då ska du inte läsa den här tidningen — och så sa man att det var året då rockmusiken dog. Att nu skulle alla lyssna på Techno. Technomusik görs av män som låser in sig i små studior eller små rum med massa datorer. Det finns saker som kvinnor inte gör. Vi lär oss inte skivnummer utantill, vi blir inte besatta av fotbollspassningar, vi diskuterar inte den perfekta könsbehåringen och vi låser inte in oss i små rum med en massa maskiner, med undantag möjligen för Kate Bush.

Slumma elegant och stöd er lokala antifasciströrelse.


Annika Flynner

Filed under: Annika Flynner, Jag klagar!, POP #05+06,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: