Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Jag klagar! #4

»Question: Have there been any conclusive psychological studies as to why trainspotting is a predominatly male hobby (apart from the obvious sexual symbolism of the train entering the station)?«

Guardian Weekly, Juni -93

DET FINNS INGA åsikter kvar. De har tagit slut. Jag har snart gjort slut på alla mina tonår och jag tycker ingenting. Jag tänker och jag vet. Allting hänger ihop, allt har en mening. Inget är tillfälligt, inget är symboliskt. Allt handlar om samma sak, överallt, hela tiden.

Och jag har aldrig varit mindre ironisk.

Det finns fortfarande Breeders, P.J. och Björk. Toni i Curve och Dot i One Dove. Juliana Hatfield när hon sjunger »My Sister«. Katty i Bazooka! och Justine i Elastica. Utan någon som helst ideologisk urvalsprincip. Det är musik som man vill lyssna på. Popstjärnor som man skulle vilja vara, som man skulle vilja vara med. Jag äter faktiskt hellre lunch med Kim Deal än med Neil Tennant eller Paul Weller. Frukost med Kurt Cobain, Jim Bob, Fruitbat, Adam Franklin i Swervedriver, eller han i Boo Radleys? Tänkte väl inte det.

Brainpool förstås, de finns ju

Breeder — någon, något som föder, alstrar — är en nedsättande term som homosexuella använder om heterosexuella. (Och inget av det här har någonting att göra med vare sig Sharon Stone, k. d. lang eller Riot Grllls-rörelsen.)

Breeders fick betyget en tumme ned, svart på vitt, av Skandinaviens största kvällstidning. Åsiktskollapsens triumf. »Vi tycker ingenting, vi vet ingenting, vi kan ingenting och vi orkar i alla fall ingenting.« Old, stupid and white, tyngda av sin egen eviga ungdoms ideal.

Jag behöver hjälp med min självpåtagna uppgift att bevaka de intressen som inte är de vita männnens. Jag försöker lyssna på Cypress Hill. Det låter fult och de sjunger om knark och pistoler. Jag vill gärna nämna Cornershop också. Att vilja men inte kunna. Jag kan rekommendera The Supremes så länge.

Tack till grytbitarna i Växjö.

Till signaturen »100% femtonåring« vill jag säga att jag inte har något emot Ebba Grön, men att de inte finns längre. De är utdöda, Jurassic. Och det finns ju annat att ägna sig åt än dinosaurier. Varför inte gå ut och förändra världen eller något.

Med all kärlek i Stockholm,


Annika Flynner

Filed under: Annika Flynner, Jag klagar!, POP #04,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: