Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: ROBIN ZANDER – Robin Zander

ROBIN ZANDER

Robin Zander

Atlantic/Warner 6544-92204

I det ofördelaktiga skenet av Cheap Tricks ålder är det lätt att glömma hur oerhört fina gruppens sjuttio- och tidiga åttiotalsalbum faktiskt var. Om gitarristen och låtskrivaren Rick Nielsen, flintskallen i keps, vill ta åt sig äran för dessa, får han också bära skulden för bandets degeneration. Hans eviga spralliga spratt och spex på scen är den amerikanska stadiumrockens tolkning av Thore Skogmans »När man är en glad pensionär«. Och detta har tagit udden av gruppens fortfarande förvånansvärt skarpa kvaliteter.

Däremot har sångaren Robin Zander värdigheten i högst välbevarat skick. Hans röst är en av popvärldens absolut mest underskattade — knappast någon annan popsångare äger ett lika komplett register av nedärvd pophistoria. För att inte tala om Zanders »trademark«; den exceptionella förmågan att gå upp i falsett med den vassa eggen utåt.

Frånsett ett par mindre malörer är Zanders solodebut den enda värdiga vistelsen på Wilbury-hemmet jag hört.

Ni har redan läst i dagspressrecensionerna om gästspelen från väntade musikerkompisar som Maria McKee, Mike Campbell och J.D. Souther, men nog kan det vara av lika stort intresse att ett spår (»Time Will Let You Know«) skrivits och arrangerats av Brian Wilson under pseudonym, och ett annat (»Everlasting Love«) ihop med originalupplagan av Simple Minds.

Dessutom byggs en stilren cover på Harry Nilsson-rockern »Jump into the Fire« upp enbart av samples från Public Image Ltd, Buzzcocks, Free, Yes och Deep Purple — något av det osannolikaste som hörts på popskiva 1993.

Inledande »Reactionary Girl« är en makalös home-run på Tom Pettys hemmaplan, och majoriteten av materialet är lika raka, exemplariska AOR-hits; från ELO-pastischen »Tell It to the World« till Mick Fleetwood- och Stevie Nicks-färgade »Secrets«. Men här finns också ett par starkt säregna sånger, med en artistisk lyster utöver det vanliga från den här poolkanten av rockvärlden.

»Emily« inleds till exempel av Dr Johns rubbade jazzblues-ackord och går över en skum Siouxsie & The Banshees-brygga till en glammig Stones/Iggy Pop-refräng, medan texten först tycks tala till ett nervsjukt incestoffer (där ett makalöst boxförvrängt gitarrsolo, likt bastuban som härmar de vuxna i »Snobben«-filmerna, är pappas perversa röst), men som efterhand mera verkar vara frukten av en avancerad läsning av Camille Paglia. Fantastiskt.

Men det som får mig att falla handlöst för skivan är att Zander valt att göra en cover på »I Believe in You«, näst sista sida två-spår på Neil Youngs »After the Goldrush«, låten jag trodde mig vara ensam om att ha som Neil-favorit.

Kjell Häglund

Filed under: Album #04, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: