Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: PAUL WELLER – Wild Wood

PAUL WELLER

Wild Wood

Go! Discs/PolyGram 828 435

För tre år sedan anmälde sig Paul Weller tillsammans med en god vän, The Cappuccino Kid, till en kvällskurs i italienska. Efter bara ett fåtal lektioner tröttnade de. Inte för att det var tråkigt att plugga genitivändelser, utan för att motivationen saknades.

Det tog ett tag för Paul att förstå varför. De senaste åren, ända sedan 1983, hade Italien, Frankrike, de båda språken, kläderna och den europeiska livsstilen som dessa länders storstäder står för, representerat höjden av stilmedvetenhet för Paul. Och en motpol till det gråa, konservativa England som fortfarande hellre ville se Weller i en militärgrön parkas än med en rosa lammullströja nonchalant slängd över axlarna.

Men under någon av de här italienskalektionerna insåg han att drömmen om Europa var något han för länge sedan lämnat bakom sig. Precis som han en gång i tiden hängde in The Jam i en malpåse på vinden i Woking. »Wild Wood«, Wellers andra soloalbum, är hans mest fokuserade verk sedan The Jams »Sound Affects«. På gott och ont, givetvis.

Om man läser italienska kan man utan problem skolka från några lektioner och ändå, om motivationen finns, lära sig beställa en dubbel espresso i Florens. Men med »Wild Wood« har Paul försökt göra Stevie Winwods fjärde soloalbum, på en gång, utan att ha försökt sig på de tre tidigare.

»Wild Wood« är ett färdiglagt musikaliskt pussel som artisten sluppit lägga själv. Paul behövde aldrig kämpa med de omöjliga ljusblåa himmelsbitarna eller de gröna gräsfälten. Han behövde bara sätta sin personliga prägel på den färdiga mallen. Men eftersom Weller är en artist vars pusslande oftast är både bättre och intressantare än det slutgiltiga målet så blir »Wild Wood« ibland nästan lite obegriplig i sin totala omfamning av det tidiga sjuttiotalets brittiska progressiva rock.

»Wild Wood« innehåller några av Wellers bästa låtar på många år, »Shadows of the Sun«, titelspåret och »All the Pictures on My Wall«, men det känns som om Paul medvetet har hoppat över flera år av sökande och i stället lutat sig tillbaka för att bli 2000-talets Van Morrison.

Andres Lokko

Filed under: Album #04, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: