Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: ULTRAMARINE – United Kingdoms

ULTRAMARINE

United Kingdoms

blanco y negro/Warner 4509-93425

I den österrikisk-amerikanske psykologen Bruno Bettelheims bok »Sagans förtrollade värld« beskriver författaren de nödvändiga ingredienserna för en god folksaga som: fantasi, hälsobot från djup hopplöshet, flykt undan någon stor fara och, mest av allt, tröst.

På omslaget till Ultramarines tredje album, »United Kingdoms«, står tre stycken träbyster, ikoner, av konstnären Lee Taylor mot en bakgrund av en lummig grön skogsdunge. Statyerna föreställer Kung Arthur, Merlin och Guinivere, mytiska personer ur den engelska folksagans värld.

De folksagor som Bettelheim skriver om saknar en dimension. En dimension som löper genom hela »United Kingdoms«. Sanningen. För under den lantligt lättsamma och ambienta ytan är det här ett lågmält protestalbum.

Ian Cooper och Paul Hammond, duon som utgör Ultramarine, har uppdaterat den tidiga viktorianska erans nidsånger. Den brittiska arbetarklassens svar på de amerikanska svarta bomullsplockarnas spirituals.

Att Ultramarine lyckats locka den alltid lika socialistiskt engagerade Robert Wyatt att bidra med sin falsettröst på flera spår är ett strålande exempel på Ultramarines vilja att bygga en bro från den brittiska folkmusikens renässans under det sena sextiotalet och sjuttiotalets början, då band och artister som Soft Machine, Matching Mole, Fairport Convention, Caravan och Kevin Ayers gav folksagan en plats i popmusiken, till vårt decenniums danskultur.

En textrad som »We’re not too low to build the wall/but too low to tread the floor« — från »Kingdom« — är skriven för 150 år sedan. Men säger fortfarande mer om det engelska klassamhället än hundra TV-sända tal med John Major.

Ultramarine står med ena foten i ett grävlingsgryt någonstans i det mytomspunna Albion. Den andra är tryggt förankrad i nittiotalets elektroniska pionjäranda. Och de har lika mycket gemensamt med The Aphex Twin och Orbital som med The Incredible String Band.

Titlar som »The Badger«, »Urf« och »English Heritage« anspelar på rötterna och flöjterna. Medan de simpla melodislingorna, dansrytmerna och den politiska medvetenheten sträcker sig mycket längre fram i tiden än till bara 1993.

Med sitt förra album, 1991 års »Every Man and Woman Is a Star«, blev Ultramarine förebilder för en hel generation intelligenta technoartister. Och även, i ärlighetens namn, husgudar för de som i England kallas »crusties« och »travellers« och som till vardags blint följer Ozric Tentacles, Levellers och Back to the Planet land och rike runt.

Två år senare har Ultramarine — tillsammans med Robert Wyatt, Soft Machine-klarinettisten Jimmy Hastings och de andra riddare som samlats kring Cooper och Hammonds runda bord — inte nöjt sig med att leta upp folksagornas heliga graal. Med »United Kingdoms« har de skapat en alldeles egen graal.

Andres Lokko

Filed under: Album #04, Andres Lokko, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: