Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: JUSTIN WARFIELD – My Field Trip to Planet 9 By Justin Warfield

JUSTIN WARFIELD

My Field Trip to Planet 9 By Justin Warfield

Qwest/Import 9 45085

Det var med sina upplopp som Los Angeles äntligen blev mer än en röd prick på kartan för New Yorks hippiecommunity, och bekräftade den musikinnovation som sipprat fram ur metalghettot de senaste åren.

Onyx skulle aldrig ha kunnat komma från South Central, och Cypress Hill aldrig från Brooklyn. Och den största skillnaden i dag är att Los Angeles är hetare än sin egen asfalt när det gäller rap. Det hjälps inte att New York-borna rimmar om droger och vapen för allt vad tygen håller, så laidback och uppkäftigt som det mesta från South Central och Watts låter det bara inte.

Man kan snabbt konstatera att Justin Warfield aldrig skulle kunna komma från New York. Och det är inte bara för att han nämner Luke Perry och tillägnar en hel låt till Sherilyn Fenn. Med bara lite hjälp av Prince Paul (De La Soul) och Quincy D III (senaste LL Cool J) har Warfield gjort en debutplatta som låter lika »fel« men farligt förförisk som Lenny Kravitz popklassiker »Let Love Rule« på sin tid.

Warfield använder sig av klichéer i sina harmonier och låtstrukturer på samma sätt som Kravitz. Psykedeliskt Venice Beach-flum, skulle säkert en del säga. Justin drar sig inte ens för att sampla jazzrock och kanske är det hans vegetariska diet som gör honom lite överenergisk. Varje spår har flera akter, och i »Stormclouds Left on Heaven« är han inte Prince B-briljant, utan Jim Morrison-förvirrad!

Å andra sidan har inte »My Field Trip…« en enda likgiltig minut. På uptempopärlan »Fishermans Grotto« visar Fisherman upp sitt verbala »flow« till fullo. Han plöjer sig en fåra mellan jazzmössorna och Soul Assasins på »Teenage Caligula«, och i stort sett klarar den artonårige bohempoeten att växla mellan stilarna utan att tappa fart.

Lika mycket som man önskar att han tillbringat mer tid med att leka Telly Savalas framför mikrofonen och låtit Quincy sampla sin far, lika svårt är det att sluta spela »K Sera Sera«. Det låter exakt som något av det bästa som Jungle Brothers har gjort. Fast lite bättre.

Det spelar inte ens någon roll att upphovsmannens accessoarer ser ut som något från turistshopen på Lissabons flygplats.

Petra Lindmark

Filed under: Album #04, Betyg 08, Petra Lindmark, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: