Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: NIRVANA – In Utero

NIRVANA

In Utero

Geffen/BMG 24607

De flesta förhandsryktena siade om att världens mest säljande rocktrio medvetet skulle ta minst två steg bakåt; en tillbakagång till punkexcesserna på debuten »Bleach«. Ett säkert — och medvetet — sätt att snabbt reducera sin fanskara från de miljoner som köpte »Nevermind« till en betydligt mindre krets.

Riktigt den riktningen tog de nu inte utan fastnade någonstans mittemellan (med avvikelser både framåt och bakåt), men att de verkligen testar sina lyssnare maximalt behöver man inte gå längre än till andra spåret »Scentless Apprentice« för att inse. Samma tyngd som frigörs när Helmet och House of Pain kolliderar med varandra på »Just Another Victim« (från soundtracket till »Judgement Night«), samma totalt besinningslösa betongrock slungas ut här. En imploderande Kurt Cobain frikopplar alla inre aggressioner han burit på det senaste året.

Det är absolut inte njutbart. Men attityden att försöka skrämma bort alla som vill ha en bit av Nirvana-kakan på ett så självutlämnande och maniskt vis gör att jag känner samma slags respekt för Seattle-trion som för till exempel Manic Street Preachers.

Kanske är förklaringen att de trots stor utsatthet och en närmast omänsklig press, lyckas ta sig samman och prestera suverän punkrock.

Ett flertal av låtarna har typiska »Nevermind«-drag och någon kan möjligen bli en hyfsad hit, exempelvis »Rape Me«.

»Milk It« (de groteskt ironiska titlarna avlöser varandra) är Chris Novoselics privata in memorium till den bortgångne Birthday Party-basisten Tracy Pew, »Radio Friendly Unit Shifter« är — helt logiskt — absolut raka motsatsen till vad som utlovas. Ännu värre än »Scentless Apprentice«. Inte särskilt melodiös om man säger så. Och inte speciellt njutbar, hur man än vrider och vänder på saken.

Sista låten, en av två som mixats av Scott Litt, i övrigt har noiseprofessorn Steve Albini stått för produktion/mixning, visar på en öppning som tilltalar mig och visar samtidigt att Nirvana kan krypa ur grungekokongen och ta sig vidare.

»All Apologies« är som ett celloförstärkt R.E.M. och om Blur dödade baggypopen tar Nirvana här död på grunge.

Jag kan inte låta bli att jubla över den bedriften.

Terry Ericsson

Filed under: Album #04, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: