Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: LLOYD COLE – Bad Vibes

LLOYD COLE

Bad Vibes

Fontana/PolyGram 518 318

Nej! Jag vägrar skriva en recension på temat »det var mycket bättre när Cole var en långhårig, skäggstubbad slyngel som söp sig runt New Yorks barer och biljardhallar än nu när han är en lönnfet, lyckligt gift hemmapappa med jollrande son och gullig kattunge«.

Fast… tänk om det stämmer?

Visserligen tillkom även 1991 års storverk »Don’t Get Weird on Me, Babe« under förhållandevis lyckliga omständigheter, men dels präglades det albumet av en enorm revanschlusta och en tydligt genomförd idé, dels fanns där en bandkänsla som slog det mesta, med Robert Quine, Matthew Sweet, Fred Maher och Blair Cowan som svåröverträffat tät stomme.

»Bad Vibes« är långt ifrån samma intensiva, sammanhållna produkt. Den är inspelad under mer än ett års tid, mest i hemmastudion, med en lång rad musiker och en hel del mångsysslande av producenten Adam Peters och Cole själv.

Stämningsmässigt fullbordar den en trilogi av album där Cole gått från svart cynism över lekfull cynism bara lekfullhet. »Bad Vibes« är proppfull av små musikaliska ögonbrynshöjningar — och en del direkt grova teaterblinkningar, som Beatles/Lennon-pastischerna i »So You’d Like to Save the World«, »Love You So What« och »Fall Together«, eller den glamrockiga (!) »Seen the Future«. Han flinar i sin studio, men det är inte alltid lika roligt att lyssna på. För där polaren Matthew Sweet, på sina album, gått ifrån att låta rätt till att berätta så verkar Lloyd Cole här vara på väg åt motsatt håll. Textmässigt är detta det tunnaste han presterat sedan den andra Commotions-plattan »Easy Pieces« 1985. Det är bitvisst vasst, som vanligt, men det är inte påträngande på samma sätt som de två senaste albumen.

Låtmässigt är det heller inte lika rikt på bländande pop som vi blivit bortskämda med tidigare. »So You’d Like to Save the World« är dock ljuvlig, även med alla sina poppassningar, och »My Way to You« är en tillbakalutad, gitarrplockande kärlekssång som borde kunna leta sig till var mans hjärta.

Det finns andra spår som också är bra jämfört med det mesta på skivmarknaden, men det finns bara ett som platsar bland det bästa i Coles egen katalog. Spår nio, »Mister Wrong«. Egentligen en simpel liten separationsblues, men med nervkontakt från första bastonen. Och som han sjunger.

Hemmapappor kan de också. Fast inte lika ofta.

Martin Jönsson

Filed under: Album #04, Betyg 06, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: