Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: BUFFALO TOM – Big Red Letter Day

BUFFALO TOM

Big Red Letter Day

Beggars Banquet/MAIS BBQ 142

»This world is not my home«, snörvlar Bill Janovitz i vindpinade »Would Not Be Denied«.

Den raden kan ses som en programförklaring för hela »Big Red Letter Day«. För denna Buffalo Toms fjärde platta handlar i hög utsträckning om vilsenhet, utanförskap och en oartikulerad längtan efter… något annat.

Om det har rockmusik alltid handlat. Känslan av att stå utanför, att inte höra till, att tråna efter något som inte kan formuleras, är förmodligen det enskilda emotionella tillstånd som, vid sidan av olycklig kärlek, varit drivkraften bakom flest klassiker i rockhistorien.

Men ämnet är fortfarande lika brännbart och angeläget. En så på en gång universell och onämnbart privat känsla kan aldrig bli uttjatad. Det bevisar människor som Dinosaur Jr:s J. Mascis, Bob Mould och Black Francis på platta efter platta. Det gör Bill Janovitz också.

Han delar på många sätt uttryck med nämnda melankoliker, men är faktiskt ännu naknare i sitt vemod. Han tvekar aldrig inför det tydliga, väjer aldrig inför det direkta. Saker ska, tycks han resonera, nämnas vid sitt rätta namn. Därigenom riskerar han förstås att avliva en del av den laddning som är rockmusikens själva livsnerv. Men därtill är Janovitz dedikation för stor och hans formuleringsförmåga för raffinerad.

På samma sätt är Buffalo Tom rakare i sitt musikaliska språk än samtida själsfränder. Trots ett saktmodigare temperament har Boston-trion åtskilliga gemensamma beröringspunkter med till exempel Dinosaur Jr. Men man tar alltid en kortare väg till mål. All patina skalas av, ofta tills inget mer än skelettet — melodin och en svidande gitarrslinga — återstår. Metoden är effektivare än man kan tro. Konsekvensen blir påfallande ofta oerhört pregnant och elektrisk musik. Vilken parad med den skoningslöst osminkade melankoli som beskrivs här ovan föder något som i en annan värld skulle kunna kallas magi. Det hörde vi på fjolårets »Let Me Come Over« och det hör vi här, i svarta dramer som »Soda Jerk«, »I’m Allowed« (en av årets tio låtar, törs jag påstå), »Would Not Be Denied« och »Dry Land«.

Stor rock.

Utan citationstecken.

Per Bjurman

Filed under: Album #04, Betyg 08, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: