Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Album: BOO RADLEYS – Giant Steps

BOO RADLEYS

Giant Steps

Creation/Sony CRE 149

Redan för ett år sedan lovade Boo Radleys mastermind Martin Carr att de kunde göra bra mycket bättre ifrån sig än vad de åstadkommit på sitt andra album »Everything’s Alright Forever«. Det lät då närmast osannolikt med tanke på att jag utnämnde den LP:n till klassiker, men »Giant Steps« går faktiskt ännu ett steg längre och det är endast ett stentufft betygsystem som hindrar mig från att sätta POP:s första tiopoängare utanför DÅ-bilagan. Liverpoolkvartetten (som numera utökats till en kvintett) stjäl till en början titeln från John Coltranes epokgörande album från 1960 och springer sedan förbi pophistoriens alla milstolpar med en övertygelse och uppfinningsrikedom som ofrånkomligt, precis som i fallet med kinesiska löperskor, gör att man misstänker doping.

När Boo Radleys verkligen går loss, vilket sker ofta över de sjutton spåren, får de exempelvis Suede att låta rätt begränsade och futila; musiken tar hela tiden sådana vändningar att det är nästintill omöjligt för en vägvisande recensent att på ett klart sätt förklara hela spännvidden. Ta »Butterfly McQueen«, som börjar med ett stillsamt akustiskt intro, möter Teenage Fanclub i en studio där Lee Perry petar på reglagen, gör en avstickare ner på jazzklubben Mintons och samplar in en stenad trumpetare, samt har fräckheten att sampla in en flygplansmotor som går överstyr. Det är musik som inte går att definiera annat än som oantastlig popmusik. Boo Radleys ger intrycket av att kunna göra mästerlig musik i vilken genre som helst. De kan ge sig på dub, techno och ambient, men naturligt nog är det i popgenren de övertygar mest.

»Wish I Was Skinny«, med bedårande textraden »wishin’ I was kissing a girl with lips smooth as pearl«; »Thinking of Ways« (en sådan otrolig hyllning till Brian Wilson att det svartnar för ögonen); »Barney (and Me)«, »Best Lose the Fear«, »I’ve Lost the Reason« (den gode Brian Wilson — igen — på upptäcktsfärd i cyberspace med en pipa, My Bloody Valentines Kevin Shields och speciellt utvalda filharmoniker från Wiens symfoniorkester) och avslutande »The White Noise Revisited« är ungefär vad ett svagt pophjärta tål.

»…so you listen to the Beatles and relax and close your eyes, and you feel it running through you…« är visdomsord som kommer att bli flitigt brukade i recensioner, och om tjugo år kommer den tidens band att recitera dessa rader, naturligtvis med Beatles utbytt mot Boo Radleys.

De har försökt — och lyckats på ett närmast skräckinjagande sätt — att rota vidare på de planeter Brian Wilson besökte när han skrev materialet som skulle blivit albumet »Smile«, de har hittat den felande länken mellan Beatles »Sgt Pepper« och baksidan på sagda Liverpool-kvartetts »Abbey Road«.

»Giant Steps« är jämte Primal Screams »Screamadelica« nittiotalets utan jämförelse största poprevolution.

Terry Ericsson

Filed under: Album #04, Betyg 09, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: