Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Snart #19

Snartredaktören behöver semester. Terry Ericsson tackar för den här säsongen, laddar bandaren med fin soul och åker på festival.

I’m sad and lonely and I need a shag hut first of all
I vanna get extremely drunk.

DEN HÄR GÅNGEN går vi rakt på sak. De kommer från Stockholm, jag tror mig minnas att de sänt någon demo tidigare som inte gjorde något större intryck, det är en flicka och fyra pojkar, de heter Honeycave och om inte deras trespårsraket till demo resulterar i ett skivkontrakt, lovar jag på heder och samvete att offentligt bränna upp min Butterworth & Roberto-tillverkade treknäppta kavaj. Tre låtar av hög, hög klass, med den lätt Pixies-ljudande »Beautiful Boy With Ugly Teeth« som den mest omedelbara hiten. Men även »Shag« och »My Friend Parasite« står sig skyhögt över allt annat som omnämns på denna sida. Den förstnämnda håller hela vägen trots att den längdmässigt tänjs ut i evighet. Ett tecken på stort mod. Låten behövde helt enkelt vara så här lång för att komma till sin rätt. »You have no business in my dreams«, sjunger sångerskan Maria Enzell på »My Friend Parasite«, en låt som kastar sig åt alla håll och kanter. Kasten är oerhört snäva, men de spruckna sömmarna sys ihop på ett närmast briljant vis. »Den enda honung du behöver«, skriver de i sitt följebrev. Den enda demo du behöver, skriver jag. Bästa demokassetten i år tillsammans med de jag fått från Fidget, Standards och Sobsister.

Sodasplash virar taggtråd runt ett par luftiga dunkuddar till låtar. Eller någonting åt det hållet. Knapphändig information, men gissningsvis har medlemmarna i detta Borlänge-band några år och flera andra projekt bakom sig. Den delikata stämsången på Wipeout« är manna från powerpophimlen och det Beatles/Boo Radleys-psykedeliska outrot på samma låt är fingertoppskänsla på hög nivå. Coolaste namnet har utan tvekan Bjornafzelius (med konkurrens av Leif Zeppelin och Grateful Head), ett band som bildades 1990 i Ystad och som har MC 5 och Union Carbide Productions som sina stora influenser. »Said Aouita« rockar på bra och texten om den bländande löparen är lika rockig: »how to run through the mud in Reebok shoes… the king of tracks«. Gitarristen spelar AK5. Kan bli giftiga.

Peristaltics går från klarhet till klarhet med sin fartfyllda pop. På »I’m Still Alive« märks återigen den Brainpool-poppiga ådra jag hörde senast och refrängen till »Hey« kommer det säkert att pogas till på ett och annat ställe.

Cordate kallar sin demo för »The Demo«, och för sista gången ska jag kommentera själva demoförpackningen, som var en hjärtformad konfektyrask. Sluta upp med sådant. Jag tänker bli man i stället för mus i den här frågan. Det är trots allt musiken som är det viktiga, och de här Ulricehamnskillarna har hittat ett fint tonläge och en säker sångare i sin stundtals gothmodellerade melankoliska pop.

Mark Gregory hälsar till Kjell Häglund och frågar om han kommer ihåg ett band som hette Processen. Hmm. Oavsett den konstiga frågan så är det en lisa för öronen att höra det engelska språket sjungas av en äkta britt. Och visst hör man även britpoparvet från The Beatles på de två popkänsliga alstren. »21st Century Girl« handlar om en tjej som går på de hippa ställena, har på sig »silver boots & platform heels«. Alla vill ha henne. Ingen vågar försöka.

Beep har en excellent programförklaring: »Marvelman handlar om livet efter serietidningarna. Och om att längta tillbaka ibland. Då trodde man att oövervinnligheten fanns. Den kanske inte gällde dig eller mig, men den fanns. Den exakta rättvisan, gott och ont, hjältar och skurkar. Allt det där trodde man på. Och nu önskar man att en superhjälte med röntgensyn och oändlig styrka skulle ingripa när man själv inte orkar. Visst vore det bra?«

Skönt med band som har mer i hjärnan än musik. Möjligen börjar det växa ut lite väl många grenar från Union Carbide Productions stamträd; detta är ytterligare ett Göteborgsband som frälsts av saliga Carbide och nu går omkring och predikar rock’n’roll-evangeliet dagarna till ända. Eller någonting åt det hållet.

Jag kanske inte hjular av lycka när jag hör Pulse, men deras malande pop funkar rätt okej, och att de inledde sin karriär som ett Loop-coverband hade de inte behövt skriva mig på näsan. Jag kan nästan se dem framför mig när de borrar ner sina huvuden i marken och leker gitarrgudar. Eller när de sitter och hänger på konditori Royal hemma i Tranås och försöker se popstjärniga ut.

Dynamo Twins fortsätter i Edwyn Collins fotspår på ett föredömligt sätt. Och den ringande cykelklockan på »Space Oasis« är samma popcharmiga drag som brittiska Tomorrow använde sig av på sin popklassiker »My White Bicycle«. Det borde räcka som rekommendation. I Planet Of The Poodles återfinns Björn Öqvist från tråkprojektet — jag har svårt att skriva »popbandet« — Cinnamon. Det här är roligare, utan att för den skull glänsa. Jag vet vilket val jag skulle göra om jag var Björn. Pop är mer upplyftande än muzak.

Malmöiterna Bla-Mages måste jag dessvärre ge en knäpp på näsan för följande ogenomtänkta påhopp: »Vi förblir anonyma till ålder, kön och namn efter herr demoredaktörens könsfixerade drapa i förra numret. Skit i kromosomerna och lyssna på låtarna, vetja«. Ni har ju inte fattat någonting, Bla-Mages. Att jag skrev upp Sobsister var just för att deras låtar hade så mycket mer substans än, vad jag hörde på andra demos. Feministvinklingen i POP #17 var bara ett försök att göra denna krönika lite mer läsvärd. Nu får jag lust att be er dra åt Häcklefjäll fast jag egentligen inte alls menar det. För ni har ett par rätt trevliga, snärtiga poplåtar, och lånet av introt till Brainpools »That’s My Charm« på er egna »What Happens When You Get What You Want«, visar att ni kan bli något. Indiepojknördar…

Nu ska det ärligt talat bli skönt att ta en lång paus från allt vad demolyssnande heter. Jag inser att det är dags att ta semester när jag får den här sortens brev:

»Hej Terry, du heter precis som mitt dataspel jag hade till min Commodore 64.«

Ge mig styrka. Räddningen står som vanligt att finna i gamla fina northern soullåtar. Med dem som skydd kan jag säkert orka med alla demomänniskor jag lär stöta ihop med på sommarens festivaler. Keep the faith.

adresser:
Beep, c/o Petur Olafsson, Seminariegatan 8, 413 13 GÖTEBORG
Bjornafzelius, telefon 046-15 82 77 (Daniel), 0411-41 745 (Pertti och Pauli)
Bla-Mages, c/o Wingeståhl, Ö. Förstadsgatan 31, 212 12 MALMÖ
Cordate, c/o Stefan Johansson, Sturegatan 10 A, 523 30 ULRICEHAMN
Dynamo Twins, c/o Qvarner, Marmorgatan 11 V, 118 67 STOCKHOLM
Mark Gregory, c/o Gregemark, Järvstigen 14 NB, 171 71 SOLNA
Honeycave, c/o Robert Eriksson, Essinge Brogata 27 IV, 112 61 STOCKHOLM
Peristaltics, c/o Isak Klasson, Korsgatan 15, 602 33 NORRKÖPING
Planet Of The Poodles, c/o Jonasson, Katarina Bangata 71, 116 42 STHLM
Pulse, c/o Hellqvist, Grännavägen 14, 573 41 TRANÅS
Sodasplash, telefon 0243-827 89, 845 80, 885 32


Terry Ericsson

Filed under: POP #19, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: