Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: WORLD PARTY – Bang!

WORLD PARTY

Bang!

Ensign/EMI 219912

»Stream-of-consciousness« var en lämplig teknik för James Joyce åttahundra sidor »Ulysses«, Bob Dylans elva minuter »Sad Eyed Lady of the Lowlands« och Van Morrisons femton minuter »Summertime in England«, men Karl Wallingers mindre format skulle behöva mer av redigerad koncentration. Popsånger, i synnerhet popsånger med pretentioner av »medvetenhet«, måste vara kärnfulla. Med tanke på Karls hängivna studium av tre decenniers klassiska popmusik, och efter två helgjutet koncentrerade toppalbum, finns det bara en tänkbar förklaring till okoncentrationen på »Bang!«: Karl har fått en släng av den utbredda »byggt-sin-egen-studio-sjukan«, och kört sitt flöde av tankar rakt in i mixerbordet.

Paul McCartney sade en gång att han inte har mycket till övers för denna skapandemetod. Tvärtom väntar han några dagar efter att ha fått en låtidé med att fästa den på band; det som då fortfarande finns kvar i huvudet har uppenbarligen minnesvärda kvaliteter.

Hade inte Wallinger haft hemmastudion påslagen för jämnan hade popnaturen haft sin gilla gång och hälften av idéerna på »Bang!« fallit i glömska innan de hunnit spelas in, eller så hade de kunnat bearbetats och vässats betydligt. Mycket av materialet har ett korn av något klyftigt, men det har dränkts i vatten och möglat innan det fått chansen att gro ett tag, växa, blomma ut. Hade Paul McCartney jobbat på samma sätt hade »Yesterday« fortfarande hetat »Scrambled Eggs«.

»Bang!« innehåller verkligen mängder av bett och bitskhet, men emaljen och guldfyllningarna ligger inbäddade i ett överflöd av utslätande tandsten.

World Party vidarebefordrar tankar från så skilda genier som Bertrand Russell, Crosby Stills Nash & Young, Prince, Beach Boys och Troublefunk, men World Party är 1993 tyvärr inte i närheten av storheten hos Russell, CSNY, Prince, Beach Boys eller Troublefunk.

Ett tydligt exempel är den totalt obegripliga kören som dyker upp i tredje och fjärde versen i »Is it Like Today?«, andra svarta hål i skivan är ett par pinsamt blekvita hemmastudioförsök till swingbeat (»What is Love All About« och »Rescue Me«), den nästan osannolikt misslyckade pausoperan »And God Said« samt vrålfunkrocken i »Give it All Away«, som låter mer Simon Rowe än det Troublefunk som samplats.

Men »Hollywood« skulle passa på Bowies nya, och »Sooner or Later« och »All I Gave« skulle ha försvarat positioner på tidigare World Party-album.

Kjell Häglund

Annonser

Filed under: Album #03, Betyg 04, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: