Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: WATERBOYS – Dream Harder

WATERBOYS

Dream Harder

Geffen/BMG 24476

Få band har en så splittrad samling fans som Waterboys. Jag känner folk som hävdar att bandet inte gjort något vettigt sedan »A Girl Called Johnny«, andra som vägrar erkänna något annat album än det mäktiga »This is the Sea« — och en hel del som älskar »Fishermans Blues« men hatar bandets tidiga år. I990 års raggle-taggle-album »Room to Roam« tycks det bara vara jag själv och någon handfull till som vårdar ömt.

Men med »Dream Harder« ger sig Mike Scott ut på medlingsförsök bland antagonisterna, för att få alla att samlas på nytt under den sargade flaggan. Han har inte gjort något tyngre och rockigare sedan »This is the Sea«, men samtidigt med en bredd och en innerlighet som gör att de som skrämdes bort av det albumets storvulenhet ändå kan ta det här till sitt hjärta.

Det är också ett i högsta grad brittiskt album, trots att Scott är New York-bo sedan ett par år tillbaka. Alltså får vi sånger om idyller som Glastonbury och den lilla skotska ön Lewis, vi får en tonsättning av ett bortglömt poem av Yeats och — i den lantligt charmiga »Corn Circles« — ett debattinlägg om de mystiska »UFO-cirklarna« på sädesfälten i Midlands. Scott vägrar tro på de män som hävdar att de själva ligger bakom fenomenet, utan hävdar envist att det måste ligga någon utomjordisk magi bakom det här…

Av detta anar ni att det är en välmående, harmonisk och lekfull Mike Scott vi möter på Waterboys återkomst efter tre års tystnad. Med »Room to Roam« blev han färdig med den intensiva kärlekshistorien med de keltiska rötterna — och nu kan han nöja sig med att dansa en enstaka jig, i »Spiritual City«, men i övrigt återuppta den rockmantel han kastade av sig i slutet av åttiotalet, i jakten på det perfekta, storslagna rockalbumet.

»Dream Harder« är inte riktigt det han söker… men bra nära. Det finns en överväldigande styrka i låtar som »New Life«, singeln »The Return of Pan« och inte minst den själfyllda »Preparing to Fly«, med oaaaa-körer som kan få Frihetsgudinnan att smälta. Men samtidigt är Scott smart nog att dra ner på känslostormarna emellanåt och bara göra effektiv gitarrpop, som i bitska hatlåten »Suffer« eller smakfullt utsmyckade, avslappnade visor som »Glastonbury Song« och den avslutande, ljuvliga »Good News«.

Det är som om han till slut insett att han inte längre måste bevisa sin begåvning och att han inte gör musik på några andras villkor än sina egna. I stället låter han lusten ta över; ger oss det vi vill ha, men med så många starka och egensinniga idéer och sånger att det för den skull aldrig riskerar att låta som en karbonkopia av fornstora dagar. Snarare är »Dream Harder« en syntes av allt som varit bra med Waterboys: tyngden, rötterna, charmen och den närmast hypnotiska kraften i Mike Scotts röst och texter.

Invändningarna är egentligen bara två: att ett par av spåren är nära att kvävas av en något svulstig, syntetisk produktion — och att en sak som den groteska »The Return of Jimi Hendrix« aldrig borde fått komma i närheten av en skivstudio. Enligt Scott själv kom låten till i en dröm, som han skrev ner så fort han vaknade. Om det är så kan vi bara hoppas att någon ger karln effektivare sömnpiller till nästa album.

Martin Jönsson

Filed under: Album #03, Betyg 08, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: