Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: US3 – Hand on the Torch

US3

Hand on the Torch

Blue Note/EMI 780883

Hip hopens införlivning av jazz är inte riktigt den A Tribe Called Quest-uppfunna, ytliga »Rebirth of Cool«- trend den vanligen beskrivs som. Snarare framstår jazz som en lika ursprunglig och naturlig del av DJ-kultens heliga treenighet som funk och soul, om man betänker att redan sjuttiotalets Grandmaster Flash mixade och scratchade Donald Byrd, Bob James och Roy Ayers, och att hip hop-jazzens stamtavla även inkluderar Herbie Hancocks »Rockit« 1983, Run DMC:s »Peter Piper« 1986, LL Cool J:s »Goin’ Back to Cali« 1987 och Stetsasonics »Talkin’ All That Jazz« 1988.

1993 har vi Digable Planets och US3, generationsbröder på varsin sida av Atlanten och senast i raden av hip hop-jazzalkemister. Bakom namnet US3 döljer sig London-paret Geoff Wilkinson (producent) och Mel Simpson (klubbfixare, D.1 och journalist), som ett acid jazzens eget Pet Shop Boys. Namnet är lånat från en tidig sextiotalsskiva med Blue Note-pianisten Horace Parlan.

US3 blev hårt uppvaktade av popmedia i vintras för sin debutsingel »Cantaloop (Flip Fantasia)«, vari man samplade sig igenom en hel Blue Note-katalog, med Hancocks »Cantaloupe Island« i centrum. Jag tyckte inte den var så lyckad; de kända gamla jazzklassikerna samplades in som på parad, vilket mest kändes som ett billigt Jive Bunny-goes-jazz-medley.

Möjligen missförstod jag bara. Som inledande programförklaring på detta debutalbum fungerar »Cantaloop« betydligt bättre, inte minst som »Hand on the Torch« fortsättningsvis visar sig vara avsevärt mer koncentrerad, innovativ och seriöst svängig än singeln lät ana.

Gruppens sound bär nära släktskap med Dream Warriors, som ju både samplade Quincy Jones-TV-soundtracks och spelade in live med Slim Gaillard: här sköter Wilkinson samplingen från Simpsons skivsamling, medan Simpson raggar upp tonåriga whiz kids som Brooklyn-rapparen Rahsaan och London-trumpetaren Gerard Presencer för livepålägg.

Resultatet är överlag briljant, med djupt odlade rötter i såväl hip hop-traditionen som hos sextiotalets latinoflirtiga partyjazzers typ Ahmad Jamal, Lou Donaldson, Ramsey Lewis och Stanley Turrentine, men hela tiden personligt nittiotalsmixat efter eget huvud.

Kjell Häglund

Filed under: Album #03, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: