Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: SLOWDIVE – Souvlaki

SLOWDIVE

Souvlaki

Creation/Sony CRE 139

Slowdive lever i en idyll där varje sekund tar en minut att ticka fram, där varje människa spenderar dagarna med att ligga i en grässlänt och studera himlen och där musik ständigt porlar ur osynliga högtalare i trädkronorna. Inget stör friden. Folk bär solglasögon, inte för att se coola ut eller skydda ögonen mot solen, utan för att deras liv är så fantastiskt. Människorna kan resa i tiden och rymden. En out-of-body-experience är inte ett fenomen, det är en rättighet.

Rachel och Neil har bråkat tidigare, men nu är de sams igen och sitter i studion vid havet tillsammans med sina kamrater. De massiva gitarrljuden sveper som stora tidvattensvågor fram och tillbaka genom rummet. Låtarna har de hämtat från träden som susar utanför det öppna fönstret. Ibland spelas gitarrerna så lätt och finkänsligt att de nästan inte hörs. Ibland stormar de genom högtalarna som tyfoner. Rachels röst är så tunn och viktlös att den guppar ovanpå tonerna hela tiden. Den kommer inte från vänster eller höger kanal utan från en obestämd plats i rummet. Precis som på deras förra LP, »Just For a Day«, glider låtarna långsamt fram som atlantångare över ett ändlöst hav som i vissa stunder är glittrigt av solkatter, i andra hotfullt men stilla.

Med hjälp av musiken tränger de allt längre och längre in i det idylliska landet. De passerar förbi många personer, den ene mer djupt mediterande och inne i sin tankevärld än den andre. Neils sångtexter består mer och mer bara av långa utandade »yeeeaah yeeaaah yeeaah« i slow motion. De psykedeliska effekterna blir allt starkare. Tiden verkar sakta ner och gå ännu långsammare.

Nu närmar de sig slutet av sin resa, mittpunkten i idyllen. Själva kärnan som hela landet sakta roterar runt. Ett hus, inte större än en skärgårdsbod, som ändå innehåller all substans i hela Slowdives drömrike. Platsen verkar inhöljd i ett tunt dis. De smyger fram mot huset, lätt undrande över vad som kan befinna sig därinne. Plötsligt öppnas dörren och en tunnhårig man visar sig i dörröppningen, omgiven av ett odefinierbart skimmer. Brian Eno.

Christian Bartholdsson

Filed under: Album #03, Betyg 06, Christian Bartholdsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: