Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: PAUL WESTERBERG – 14 Songs

PAUL WESTERBERG

14 Songs

Sire/Warner 9362-45255

Jag spisade mycket The Replacements i min ungdom. Från min artonårsdag minns jag deras punkklassiker »Stink« som skivan som fick tak och korkar att lyfta, och när det svenskättade Minneapolis-bandet på fjärde albumet »Let it Be« 1984 plötsligt lät några riktigt popgula maskrosor spräcka genom den utslitna hardcoreasfalten kunde inte ens grannarna Hüsker Dü konkurrera längre.

The Replacements var bäst på svenskättad, spretig elpop.

Sedan slog de högst överraskande igenom kommersiellt i USA, surfande på samma college radiovågor som R.E.M. Den alkoholiserade gitarristen sparkades och Paul Westerberg blev alltmer bardiskfilosofisk i sina helnakna popballader. När det mellan varven rockades riktigt hårt på »Pleased to Meet Me« och »Don’t Tell a Soul« var det lite vilset; som ett par söndriga Converse på branschens parkettgolv.

1990 var Westerberg i praktiken ensam medlem i The Replacements, och den fundersamma och till hans nyfödde son dedikerade »All Shook Down«-LP:n är att betrakta som den första egentliga soloplattan.

Bakom »14 Songs« står nämligen i högsta grad, på högsta varv, en rockgrupp; förutom Westerberg bestående av basisten John Pierce och batteristen Brian MacLeod. Tillsammans gräver de grövre hål i högtalarsystemet än allt The Replacements spelade in efter »Hootenanny« 1983. Glöm Guns N’Roses, glöm Black Crowes; Paul Westerberg och ingen annan är dagens auktoriserade »Sticky Fingers«-återförsäljare.

Samtidigt låter det också väldigt mycket »punk« igen, men snarare sent engelskt sjuttiotal än tidigt amerikanskt åttiotal. Här finns en stökig hög new wave-nostalgiska fotbollskörer som låter alldeles förödande rätt. Till och med i Paul Westerbergs sinnessvaga påhitt att egenhändigt tuta i en saxofon i varannan sång finns ett slags kongenial logik; som en kärleksfullt erkännande referens till punkens saliga saxofonister med Lora Logic-amatören i X-Ray Spex i spetsen.

Det amerikanska skivbolaget kategoriserar »14 Songs« som »alternative/AOR«, vilket är en helt korrekt etikett. Westerberg är både gymnasial och fårad, passionerad och slapp; på båda sidorna av rockens generationsklyfta; för gammal och ung.

Kjell Häglund

Filed under: Album #03, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: