Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: PORNO FOR PYROS – Porno For Pyros

PORNO FOR PYROS

Porno For Pyros

Warner 9362-45228

Jane’s Addiction var den amerikanska alternativrockscenens flaggskepp. Sprungna ur en strimma av hopp i det spandexklädda inferno vi minns som »glamperioden«, producerade de först en av historiens två bästa rockplattor, »Nothing’s Shocking« (1988), och sent 1990 gick deras andra album, »Ritual de lo Habitual«, upp på Billboards tjugonde plats. Vid det laget var dock slutet nära för Jane’s Addiction. De grundade och headlinade den första Lollapalooza-turnén under sensommaren, men i september 1995, i Honolulu, Hawaii, var Jane’s splittring, och möjligen en av de stora amerikanska tragedierna, ett faktum.

Lollapalooza lever vidare, och det gör även, trots ett väldokumenterat drogmissbruk, Janes skapare/låtskrivare/sångare Perry Farrell. I dagarna gjorde, efter diverse förseningar på grund av ett bråk angående omslaget, hans nya band Porno For Pyros sin skivdebut. I ryggen har Farrell Janes trumvirtuos Stephen Perkins, forne Thelonious Monster-basisten Martyn LeNoble, samt okände gitarristen Peter DiStefano.

Det krävs ett flertal lyssningar på Perrys nya skapelse för en gammal addict som jag att bli av med förväntningarna och öppna mig för något nytt. Fortfarande är det Farrells spöklika falsettosång över svävande, tjutande gitarrer och en trummis som slår, inte dunk, dunk, dunk, som en rocktrummis, utan tzicka-tzicka-tzicka, som en jazztrummis. Och LeNobles basspel låter långt funkigare än någonsin Jane’s Peter Hook-inspirerade Eric A. Hans snabba baslinjer ger musiken täthet.

Skivan öppnar med »Sadness«, en suggestiv visa över metallarm och med ett moln av rökelse runt omkring, som följs av titelspåret, »Porno for Pyros«. Den handlar om förra årets upplopp; Los Angeles brinner. Härligt, tycker Perry, »jag kom fyra gånger«. Det var »porno« för »pyros«.

Så till skivans bästa spår, »Cursed Female«. Ett munspel kvider, så en svart gitarr som svävar ensam, blytung och bakfull, som en förbannelse över kvinnan som är för vacker för sitt eget bästa. Joy Division kunde inte ha gjort det mörkare eller mer underbarart. Den manliga motsvarigheten är förutsägbart lättsinnigare. Alla killar som har tillräckligt med pengar är för gamla för att köra sina snabba bilar, för gamla för att tända brudarna. »Cursed Male« låter som ett hånskratt. Lyssna efter flöjten i slutet!

Så tillbaka till våra punkrötter. »Bad Shit«, Black Flag, Bad Brains. Gitarrerna stökar och Perry låter förbannad. »Packin’ 25« är en annan pärla och handlar om gammal god mordlust, den finns i de bästa familjer. »Swear kill you!« tjuter Perry i en melodi som liknar de man kan höra sjungas av barn på lekplatser.

»Blood Rag« smattrar ut, sur och hotfull, men följs av den troliga anledningen till att Perrys manager Ted Gardner före skivans release kallade Porno For Pyros musik »music to fuck to«. »Orgasm« är precis vad den utger sig för att vara. En långsam och stenhög låt om orgasm.

Jane’s Addiction var aldrig sämre än geniala, men låt oss för den skull inte förbise Perry Farrells nya, primitivare, något mer jordbundna och möjligen nyktrare inkarnation. Det vore retro och tråkigt, och ett fruktansvärt slöseri på så här mycket spaltutrymme.

Ulrika D. Andersson

Filed under: Album #03, Betyg 08, Ulrika D. Andersson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: