Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: PJ HARVEY – Rid of Me

PJ HARVEY

Rid of Me

Island/BMG 14432

Polly Jean Harvey hatar intervjuer. När hon väl gör dem, vilket inte är ofta, undviker hon nästan alltid att tala om sina texter. Eller rättare sagt — hon undviker helst att tala över huvud taget.

Jag förstår henne. Skulle jag någonsin få för mig att skriva artiklar, dikter eller någon annan form av litteratur som är så naken, skrämmande och så äcklig som delar av »Rid of Me« är, skulle jag inte heller vilja tala om dem med någon annan.

När Polly i slutet av titelspåret skriker »Lick my lips/I’m on Fire« gör hon det på ett sådant sätt att låten bara måste ta slut.

Det gör den också. Samma sak inträffar i flera låtar. Polly tar musik och text så långt det över huvud taget går, hon skriker något hon egentligen inte menar och slänger sedan på telefonluren så den går mitt itu. Innan hon hinner ångra sig och ringa tillbaka för att säga »förlåt« är hon redan mitt inne i nästa låt. Och hon vägrar vända sig om. Vad han än säger, hur mycket hennes hjärta än blöder så fortsätter hon bara. Tills den dag antingen personen hon sjunger till eller hon själv tar livet av sig. I alla fall så låter det så.

Det är nästan omöjligt att lyssna på PJ Harvey utan att tänka på Patti Smith. Pollys utspel, texterna — vars refränger ofta är utformade som reklamslogans — brinner av samma besatthet. Polly är aldrig säker på var gränsen går mellan kärlek och sexuell besatthet.

Pollys skivor tar aldrig slut. Om man köpte en tidig upplaga av hennes debutalbum fick man med CD:ns samtliga sånger en gång till i demoversioner. I september släpps en ny version av »Rid of Me« med akustiska versioner av skivans fjorton låtar. Kanske kommer han att höra texterna bättre då? Kanske kommer han äntligen att förstå?

»Rid of Me« är ibland olyssningsbar, ibland är den outhärdlig, ibland är den rent ut sagt äcklig. Som ett pulserande, smutsigt öppet sår där Pollys gitarr promenerar omkring i blodet som myrorna i »Den andalusiska hunden«. Instinktivt, ovetandes om var gitarren egentligen befinner sig, gör den skadan bara större.

»Rid of Me« är hela tiden fullkomligt otämjbar. Hur man än höjer och sänker volymen tränger den sig ändå på, den vägrar försvinna ur ens undermedvetna. Har du hört den en gång så kommer »Rid of Me« att förfölja dig vad du än gör. Vart du än går.

»Rid of Me« är en av 1993 års starkaste musikupplevelser och på sitt säregna vis en lika essentiell och storartad lektion i blues som »The Complete Chess Blues Recordings«.

Andres Lokko

Filed under: Album #03, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: