Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: NEW ORDER – Republic

NEW ORDER

Republic

London/PolyGram 828413

Den brinnande byggnaden på vänster sida av omslaget kan lätt uppfattas som spegelbilden av en grupp i sönderfall. Dels har New Orders långa och intima förhållande till skivbolaget Factory och dess överhuvud Tony Wilson brunnit ned, och allt som kan skönjas i askan är ånger, bitterhet och besvikelse, dels har sammanlänkningen inom gruppen blivit svagare och till synes mindre viktig i och med medlemmarnas alla egna projekt. Bernard Sumner gör briljant, nittiotalistisk popmusik tillsammans med Johnny Marr i Electronic, liksom Gillian Gilbert och Stephen Morris med The Other Two, och Peter Hook skulle säkert utan vidare kunna ägna all sin tid och kraft åt sin andra grupp Revenge. New Order har brunnit — och brinner förmodligen fortfarande. Det knakar och sprakar i fogarna, så mycket att de inte skulle ha klarat av att göra ett nytt album tillsammans utan någon som motade ihop och höll fast virket i de positioner han tyckte verkade riktiga.

Den uppgiften tillföll producenten Stephen Hague, mest känd för sitt samarbete med Pet Shop Boys och för New Orders singelklassiker »True Faith«. På högra halvan av omslaget till »Republic« står två unga, vackra och sorglösa människor på en strand och leker med en badring — de försöker dra den åt var sitt håll — mot en bakgrund av djupblått vatten och en klarblå himmel. Bilden är full av livskraft, glädje och sammanhållning. Kontrasten den skapar i förhållande till den förfallande, men storslaget flammande, byggnaden är nog inte helt olik den kontrast Stephen Hague varit tvungen att utgöra för att »Republic« skulle kunna bli till. Ironin i denna tvångsmässiga kompromiss, i kombination med att New Order samtidigt med Factory har förlorat symbolen för sin självständighet, kan också utläsas ur omslaget. Ett copyrighttecken har placerats efter titeln, som för att markera att detta är mer av en produkt än gruppens tidigare skivor. Varudeklarationen lyder »A New Order Release«. Hur mycket av allt detta formgivaren Peter Saville har haft i åtanke när han har gjort omslaget är naturligtvis omöjligt att veta, och det spelar egentligen inte heller någon roll. Det finns där i alla fall.

Grundstämningen på »Regret« är den mest nedstämda och uppgivna sedan tiden med Joy Division. Framför allt för den tankarna till »Closer« och den typ av storslagna känslor man bara vågar kosta på sig när allting ändå redan känns förlorat. En liknande känsla, förmodligen, som man får av att se någonting gå under i mäktiga, ohejdbara flammor. När Bernard Sumner sjunger refrängen i »Everyone Everywhere« låter det som om han står i askan av sitt liv och klamrar sig fast vid det enda han har kvar: kärleken till en annan människa. »When we kiss, we speak as one, with a single breath, this world is gone.«

Flera av texterna här är uppenbara reflektioner över brytningen med Factory, en institution snarare än ett skivbolag, som trots att den inhyst en hel del andra artister alltid varit mer eller mindre synonym med New Order. Factory var en dröm som gick i uppfyllelse och sedan slogs i spillror. Och Bernard Sumner tvekar inte att angripa mannen som höll i hammaren. »You are the king of nothing« och »You’ve betrayed me« anklagar han i »Liar«, en titel som inte lämnar utrymme för några feltolkningar.

Vad gäller musiken var det länge sedan New Order var så nedsmutsade som här, men Stephen Hagues musikaliska förpackning är den mest polerade de har placerats i hittills. Skulle man sätta färg på produktionen av spår som »World« och »Young Offender« skulle det bli himmelsblått. Men teknologin är ändå inte lika varm och soligt inbjudande som på Ibiza-utflykten »Technique«. Sånger som »Spooky« och »Chemical« drivs framåt av muskulösa, frustrerade och oljiga maskiner. Från sin position på stranden är Stephen Hague ändå fullt medveten om det brinnande popbandet.

»Republic« inleds med övervikt på den högra sidan av omslaget med förstasingeln »Regret« och fortsätter därefter i en överenskommen kamp mellan eldflammor och havsvatten, sönderfallande virke och sammanhållande livskraft. Men till slut går solen ner och elden slocknar. Allt som finns kvar av byggnaden är några träbitar och utspridd aska. Det är mörkt. Kvar på marken sitter New Order, ensamma, trötta och uppgivna, och spelar sin sista, instrumentala sång. Orden har tagit slut — det finns helt enkelt ingenting kvar att säga. I det ögonblick då en enkel, slutgiltig gitarrmelodi smyger sig in i den avklädda, men ändå grandiosa ljudbilden når skivan sin högsta känslomässiga punkt. Samtidigt står det till slut klart att albumet som helhet inte är riktigt vad det kunde ha varit. »Republic« är en kompromiss, ett försök att sammansmälta två motsatta bilder. Resultatet sipprar ut ur ett vagt gränsområde mellan dem och bär på en del svagheter. Men där döljer sig också New Orders hemlighet; styrkan som gör att »Republic«, trots sina begränsningar, omöjligen kan hamna utanför en lista på årets fem bästa popalbum.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #03, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: