Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: DONALD FAGEN – Kamakiriad

DONALD FAGEN

Kamakiriad

Reprise/Warner 9362-45230

LP:n »Soldier« med Iggy Pop släpptes just som en gymnasiekamrat till mig höll på att flytta. Under en vecka hade han inte tillgång till sin grammofon, men han köpte »Soldier« ändå, och fantiserade ihop låtar till texterna på innerkonvolutet. När han så äntligen fick möjlighet att spela skivan blev han besviken: »Den var mycket bättre i mitt huvud.«

När jag äntligen kunde börja lyssna på »Kamakiriad« hade jag redan suttit en vecka med Barney Hoskyns gomkittlande Donald Fagen-intervju i senaste numret av Arena, och drömt om hur Steely Dan-legendens comebackalbum skulle kunna låta. Att döma av artikeln var en sorts sammansatt psykologisk musikal att vänta, med paradoxala referenser som Philip K Dick och Marvin Gaye. Förväntningarna förminskades inte av att Fagen karakteriserade »Kamakiriad« som den framtidsvisionära avslutningen på den trilogi som tidigare innefattat Steely Dan-plattornas självupptagna här-och-nu-existentialism och de nostalgiska tillbakablickarna på »The Nightfly«, Fagens förra, tio år gamla soloskiva.

Min längtan blev så svår att jag satte mig ner vid flygeln, slog upp sångboken »Steely Dan Complete to Aja« på sidan 14, där »Black Cow« inleds av ackorden C6 och C 13 och sedan fortsätter över en brygga med A7 (+B9), Dm2 och E7 (#9). Jag gick vidare till Cmaj9:orna i »Aja« och slutade i »Brooklyn« och dess enkla refrängväxlingar mellan Bb, F och C, med basen kvar på C hela tiden.

Så började jag sjunga låtsastexter baserade på låttitlarna som nämns i Arena-artikeln, mot en bädd av dessa klassiska Steely Dan-ackord. Det lät kanske inte bra i praktiken, men teorin lät fantastisk i mitt huvud.

När jag så äntligen fick möjlighet att spela skivan blev jag besviken. Jag hade ju fantiserat om »Kamakiriad« som den definitiva resan runt Fagens hela fantastiska sångvärld och redan placerat in fantasifostret mellan »Black Cow« och »Brooklyn«. Och riktigt på det viset lät den inte. Naturligtvis inte: Steely Dan är inte längre två maniska arbetsnarkomaner med jazzens, soulens och popens mest storslagna fusionsplaner på ritbordet.

Walter Becker, som producerat »Kamakiriad«, har slutat knarka på Hawaii, och Donald Fagen har kommit över både sin skrivkramp och scenskräck. 1991 överraskade Fagen såväl sin publik som sin terapeut genom att sätta ihop en informell »Rock and Soul Revue« för popfestivalbruk, och i dag, tjugo år efter den Pretzel Logic-turné som blev hans sista, kan han rent av påträffas på jam sessions med vänner i New York.

Detta präglar comebackplattan, som kanske inte låter »spontan« eller »live« (kom igen, det här är Donald Fagen), men avsevärt mer laidback och cocktailcool än i stort sett allt Fagen gjort efter Dans två första, mest rockbaserade album.

Fagen har själv uttryckt stilinriktningen på »Kamakiriad« som hans mest aggressivt dansanta, baserad på sextiotalets soul och sjuttiotalets funk, och snarare tickande på sextondelar än puttrande på åttondelar.

Frånsett romantiskt softa jazzballaden »On the Dunes« är hela skivan tämligen struttig. Efter några ibland ruggigt komplexa jazzintron följer först minimalistiska verser med små funky gitarrknäpp, stumma trumskinn och dovt elektriskt piano, sedan grupperingar av skumma blåsfigurer som badar i familjära Fagen-fontäner av refrängackord — alltihop flyhänt flytande på en lång livlig flod av skön FM-funk.

Attityden är långt ifrån de unga akademiska besserwissrarna Steely Dans; snarare två luttrat livserfarna fyrtioåringars makliga upptäcktsfärd i uppväxtkvarteren. Men just genom att ständigt utmana och provocera de trygga grundharmonierna lyfter Fagens och Beckers kännande keyboard- respektive gitarrsolon funkgroovsen till den klassiska Steely Dan-himlen, trots allt. På ytan kan det låta som gamla välkända grejer med Sly och Earth, Wind & Fire (Fagens egna referenser i Arena-intervjun), men inom sig bubblar låtarna av aparta intellektuella infall och hemlighetsfulla psykologiska studier.

Min besvikelse höll alltså bara i sig två-tre lyssningar. Produktionen tycktes mig först inte riktigt så vass som den Gary Katz brukade svara för på Dans skivor på den numera nedlagda ABC-etiketten, men snart smög den sig på, lika omärkligt som skymningen när man var liten och spelade fotboll, och fortsatte matchen i trans trots att man knappt såg bollen.

Ljudbilden är sträv och torr som det blekaste grekiska bondvin och behöver tillvänjning, men efter fjärde lyssningen slinker låtarna ner lätt som urkärnade oliver och tärningar av getost på cocktailbrickan. De är mycket läckra; Fagen är en mästare på att servera sin starkt specialiserade och stilistiska soul-klassicism som en lätt och sval utomhusbuffé.

Det är knappt så man tror att den verkligen står här uppdukad framför oss; att vi inte längre desperat behöver klänga och klamra oss fast vid »The Nightfly«; att vi slipper hetsa upp oss för vartenda litet livstecken och börja mumla om »Steely Dan-comeback« så fort Fagen synts med en krönika i filmtidningen Premiere. Donald Fagen, och Walter Becker, och »Steely Dan«, är helt enkelt back-in-pop, och det är ett privilegium att få rapportera det.

I övrigt önskar jag bara min Steely Dan-bok med noter och ackordanalyser reviderad och omdöpt till »Complete to Kamakiriad«.

Kjell Häglund

Filed under: Album #03, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: