Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] Album: MICK JAGGER – Wandering Spirit

MICK JAGGER

Wandering Spirit

Atlantic/Warner 7567 82436

Mick har alltid varit en obotlig trendråtta. En gång i tiden var han det på riktigt. Han hängde i de rätta skivaffärerna, köpte de rätta skjortorna och hade de rätta flickvännerna.

Han gjorde det för att det föll honom helt naturligt. Och därför lät också musiken precis lika hipp.

Det gör den inte i dag.

I dag hänger han inte längre i rätt skivaffärer, han köper definitivt inte de rätta skjortorna och hans flickvänner ska vi inte tala om.

I dag är det bara Charlie Watts som är en hipp kille i Stones.

Medan jag tror att Mick Jagger, precis som David Bowie, läser sig till sina åsikter i The Face.

Det enda som i början av åttiotalet hindrade Mick från att — i tur och ordning — spela in Prince Buster-covers, sjunga duetter med Steve Strange eller Sal Solo, anlita The Banshees eller The Bunnymen som kompband, var Rolling Stones. Om han hade släppt en soloskiva för två år sedan hade han förmodligen gjort den i Manchester med Paul Oakenfold, Shaun Ryder-duett och Bez på maraccas.

Och det hade med all säkerhet blivit en katastrof. Men Mick hade tur.

För vad var egentligen det hippaste man kunde gilla förra året om inte »Exile on Main Street«. Det kunde inte ens Mick undgå. Trots sitt annars så usla omdöme.

Så han ringde upp en, i sitt tycke, hipp producent: Rick Rubin. Och en hipp kille att sjunga duett med: Lenny Kravitz.

Sedan letade han upp några hippa soullåtar att spela in. Precis som Stones alltid brukade göra.

Den stora skillnaden var bara att han rotade fram 20 år gamla låtar av Bill Withers och Frederick Knight. I stället för att som Stones brukade göra, spela in nya låtar av svarta artister som de tyckte att fler borde lyssna på.

När Rolling Stones var bra var de missionärer för den musik de älskade.

När Keith Richards är bra i dag, som på »Hate it When You Leave« från »Main Offender«, är det bra av misstag, olycksfall i arbetet. Och det har alltid varit Richards räddning.

När Mick är bra i dag, vilket han faktiskt är på stora delar av »Wandering Spirit«, är det ett väl genomfört koncept från en femtioåring som fortfarande är tvungen att använda fusklappar.

Andres Lokko

Filed under: Album #02, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: