Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Björk – Debut [1993]

Björk
Debut [1993]
Producent: Nellee Hooper Studio: Wild Bunch, Olympic, Townhouse, Livingston, Matrix, Swanyard, samtliga London; Beats Studio, Bombay. Summa Studio, Los Angeles. # One Little Indian 520 323

SOM barn tyckte Björk Gudmundsdöttir om att sjunga. Helst sjöng hon springandes nedför en stor gata i Reykjavik. Med slutna ögon.

Bilar tvärnitade, cyklar väjde och folk hoppade undan. Men den lilla tokan bara sprang, sprang och sprang medan hon trallade på någon visa som hon hittat på själv. Det var en farlig lek. Björk darrade av upphetsning varje gång. Till slut lärde hon sig lita på ljuden och dofterna från den trafiktäta gatan. Synen spelade inte längre någon roll. Utrustad med instinkt och oförskräckelse valde Björk alltid rätt väg.

Samma intuitiva känsla för vad som är rätt har hjälpt Björk genom livet och karriären. Endast vid ett fåtal tillfällen har den svikit henne. Som när hon kastade ut sin mammas katt genom fönstret för att se om den kunde flyga, eller när hon accepterade Einar Örns rubbade tungrotsläten i The Sugarcubes. Eller när hon under ett av de blinda gatloppen sprang rakt in i en lyktstolpe och rev upp handen.

Annars har Björk alltid haft en osviklig känsla för vilken väg hon ska gå. På hennes första riktiga soloskiva, »Debut«, blev känslan mer närvarande än någonsin. Där slutade Björk definitivt springa in i lyktstolpar och började i stället resa milstolpar. Samtliga spår är vitamininjektioner för nittiotalets popmusik, slående bevis på att det fortfarande går att kombinera vildsint experimentlusta med kommersiell gångbarhet och melodisk fingertoppskänsla.

På Island var Björk ett underbarn. Hon lärde sig flöjt, piano, klarinett, trummor och kompositionsteknik i musikskolan under sjuttiotalet. Visserligen sov hon under många lektioner, trött på den klassiska musikens stelbenta regler. Men när en av lärarna gav henne några skivor med modernistiska kompositörer som Arnold Schönberg och Karlheinz Stockhausen vaknade hon till.

Redan 1977 släppte hon sin första LP »Björk« och blev barnstjärna. Dessvärre tvingades den tolvåriga Björk samarbeta med avdankade studiomusiker i trettioårsåldern. De struntade i hennes idéer och nöjde sig med att inkassera royalties för en isländsk landsplåga där hon sjöng om att vara kär i en pojke från Egypten.

Sugarcubes var inte mycket bättre. I det orediga popkollektivet rådde absolut demokrati och alla spelade som de ville. Mellan deras vodkadoftande turnéer passade Björk på att skriva musik för teaterpjäser, filmer och andra projekt i Reykjavik. Till slut tröttnade hon. Hösten 1992 kollapsade Sugarcubes i sin ohämmade anarki. Otålig och full av framsynta idéer reste Björk till London.

Dansproducenten och diskjockeyn Nellee Hooper blev den förste som på allvar förädlade hennes idéer om popmusik. Med sig i bagaget hade Björk ett dussin låtar som Nellee tillförde den groovekänsla han under åttiotalet visat prov på i DJ-kollektivet The Wild Bunch och den finstämda funk han utvecklat med Soul II Soul.

Att närma sig dansmusiken var en självklarhet för Björk. Innovativ rock hade hon fått nog av i Sugarcubes. Och gitarrer hade hon tröttnat på redan som barn när hennes far Gudmundur Bennediktsson och hans hippiepolare övade Hendrixriff långt in på nätterna.

Men de dansanta rytmer som jammades fram på »Debut« blev på inget sätt kalla eller elektroniska. De flesta låtar spelades in live med träklapprande slagverk, nyansrik klaviatur och cool blåssektion.

Vidsynta musiker handplockades av Björk för att skapa den säregna mosaik hon tänkt sig. Den åttioåriga harpspelaren Corky Hale, som en gång i tiden spelade med Billie Holliday, lockades ut från sin våning på Manhattan för att medverka på jazzlåten »Like Someone in Love«. Soultalangen Jhelisa Anderson, som sjungit med The Shamen och Soul Family Sensation, lånades in för körsång och vokala arrangemang på den skamlöst svängiga »There’s More to Life Than This«. Och saxvirtuosen Oliver Lake från World Saxophone Quartet dirigerade blåsinstrumenten.

Lika rutinerat som hon valde musiker till »Debut« har Björk plockat remixare till sina tolvor. Gräddan av brittisk avantgarde-techno — som Black Dog, Underworld och Sabres Of Paradise — har stuvat om hennes sånger. Flera av de elektroniska versionerna finns på samlingen »The Best Mixes From the Album Debut — For All the People Who Don’t Buy White Labels«.

Märkligt nog har Björks musikaliska säkerhet och intuition kommit i skymundan. I pressen har hon ständigt beskrivits som en liten älva, ett småknytt som försynt vandrar genom okända terränger utan att veta vart hon är på väg.

Det är fel.

Björk vet precis vart hon är på väg. Lika oförfärat som hon rusade nedför gatan i Reykjavik med slutna ögon rusar hon framåt i det nittiotal där hon redan gjort betydande landvinningar. Hon vet att lita på sina impulser. Hon vet att de hastiga besluten ofta är de klokaste.

Därför spelades »Debut« in under mycket kort tid — precis som många andra utmärkta popalbum — och vilar mer på instinkt än långdraget studioarbete.

Som Björk själv sa när en fransk journalist frågade henne varför inspelningarna gått så snabbt:

— Musik ska vara spontan och omedelbar. Om den inte är det kan man lika gärna syssla med något annat.


Fredrik Strage


KATE BUSH – The Sensual World 1989, EMI EMD 1010
SINÉAD O’CONNOR – I Do Not Want What I Haven’t Got 1990, Ensign 1759
UNDERWORLD – Underworld 1994, Junior Boys Own JBO 1

Annonser

Filed under: Fredrik Strage, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: