Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Joni Mitchell – Blue [1971]

Joni Mitchell
Blue [1971]
Producent: Joni Mitchell Studio: A&M Studios, Los Angeles # Reprise MS 2038

TIDIGT i karriären var Joni Mitchell föga mer än en skicklig hantverkare. Visst, hon hade en röst ljuvlig och genomträngande som ett porlande källvatten, blev en sensation på varje coffee shop i New York, men hennes berättelser kändes snarare som sentimentala skrönor än som hennes egna innersta reflektioner.

I slutet av sextiotalet började dock den kanadensiska, nu Kalifornien-boende, sångerskan dramatiskt utveckla sin konst. På »Clouds« (från 1969) var de många orden och de meandrande berättelserna plötsligt mycket trovärdiga. På »Ladies of the Canyon« (1970) premiärvisades den delikata instrumentering som senare skulle bli hennes varumärke. Men det var vid 1971 års »Blue« som Mitchells mästerverk briserade och (med all säkerhet) fullbordades.

»Blue« är ett av de mest privata och tidsbestämda album som gjorts av en etablerad artist. Den här kollektionen med ackompanjerade dagboksanteckningar kunde därför — trots alla de utsökta melodierna — ha känts inaktuell redan några veckor efter utgivningen.

Men Mitchells perfektionistiska precision och tillräckligt många ögonblick av distansfull självironi gör att albumets ord även drygt tjugo år senare känns helt pinfärska.

Vilket spår som helst går vilken dag som helst att använda som metafor för uppbrott och/eller längtan. Det är därför generation efter generation av ambitiösa poeter med gitarr fortsätter att förädla, imitera eller tolka dessa tio underverk. Sångerskor som Tori Amos och Stina Nordenstam hade inte funnits utan »Blue«.

Albumet spelades in i A&M:s studior i Los Angeles vintern 1970 och våren 1971. Mitchell hade gått igenom en uppslitande separation — detta är ingen överraskning för den som läst texterna — och hon kände uppenbarligen ett stort behov av en uppgörelse med sitt hedonistiska, rörliga liv.

Hur kunde hon, den eviga romantikern, vara så förvånad över att relationer rasade? Hon stannade ju aldrig ens upp tillräckligt länge för att låta dem få fäste! Det var den typen av frågor som uppehöll Mitchell när hon skrev albumets texter under sommaren 1970.

Med den bakgrunden stängde hon in sig i studion — tillsammans med sin gitarr och teknikern Henry Lewy — och började bläddra bland sina minnen.

I dessa hittade hon episoder som den där äventyrliga kärleksaffären på den mystiska ön (i »Carey«); hon formulerar sin eviga rastlöshet (i den inledande »All I Want«); hon minns sin barndom (»River«). Och självklart kan hon heller inte låta bli att i en text rekapitulera det uppbrott som var bakgrunden till hennes blå känslor (i den avslutande »The Last Time I Saw Richard«).

Men »Blue« vore knappast ett poetiskt mästerverk om Mitchell konsekvent skulle älta sin sentimentalitet. Det är snarare i de självanklagande, nästan bitterhumoristiska ögonblicken som albumet blir tidlöst och briljant. Som i »This Flight Tonight«, när Mitchell ironiskt nagelfar sina egna fixeringar. Eller i »California«, där den hemlängtan som ständigt drabbar denna självutnämnda yrkesvagabond penetreras.

Den musikaliska atmosfären på »Blue« är nedtonad. Ja, den är så nedskruvad att man efteråt kan fråga sig om där över huvud taget fanns några musiker förutom Mitchell.

Men lyssnar man mer noggrant så bidrar Russ Kunkel, Stephen Stills och (framför allt) James Taylor med några av rockhistoriens mest intrikata insatser. Det är till exempel Stills rusiga gitarr som gör »Carey« till ett så sublimt möte mellan livsglädje och becksvart självömkan. Några lika centrala, men mer smygande insatser gör steelgitarristen Sneeky Pete i »California« och »This Flight Tonight«.

Efter inspelningen av »Blue« åkte Joni Mitchell på en ett och ett halvt år lång resa (vissa lär sig tydligen aldrig). När hon återvände hem var det med en delvis annan musikalisk idé. Som även den — mer jazzfärgad och »konstnärlig« — tog Mitchell till åtskilliga moment av klass och perfektion.

Men det var på »Blue« hon nådde sin höjdpunkt. Det var här hon visade att det går att sjunga om sig själv, bara sig själv, med komplicerade ord och metaforer — och ändå vara fascinerande allmängiltig.


Lars Nylin


JONI MITCHELL – Court and Spark 1974, Asylum 7E 1001
KATE & ANNA McCARRIGLE – Dancer With Bruised Knees 1977, Warner B 3014
RICKIE LEE JONES – Rickie Lee Jones 1979, Warner BSK 3296

Filed under: Lars Nylin, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: