Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Scott Walker – Scott 4 [1969]

Scott Walker
Scott 4 [1969]
Producent: John Franz # Philips SBL 7913

DEN mytiske kaliforniern Scott Walker har liknats vid James Dean. Ungefär som Dean dog vid tjugofyra års ålder, försvann Walker när han var tjugosex, och båda lämnade efter sig ett eko som bara blivit djupare med tiden. 1969 var Scott Walker en passé tjugofemåring, men för unga dyrkare i dag är denna tids Scott Walker coolheten själv: den långe, gänglige amerikanen i engelsk exil; alltid dyster; i manchesterkavaj, hipsters och polo; alltid med solglasögon och en glänsande hjälm av stjärnhår.

Men där James Dean förolyckades på riktigt var Scott Walkers bilolycka försommaren 1969 fejkad: i ett desperat försök att slippa Vietnamkriget lämnade han och hans trotjänande gamle road manager, Bobby Hamilton, London i var sin bil, varpå Hamilton i nattens mörker kraschade sin Jaguar mot ett träd, och sedan körde den »skadade« Scott Walker till ortens sjukhus.

Meningarna går isär huruvida det verkligen var militärtjänsten, eller en konsert i Brighton, som Scott ville slippa. Vietnam slapp han nämligen i alla fall, tack vare att mutade läkare intygade att han var homosexuell inför inkallelsekontoret i New York (en iscensättning vars ekonomiska oegentligheter Scott omgående avskedade managern Maurice King för).

All denna tumult tycktes ge Scott ett mandat, eller ett mod, att avsäga sig popstjärnerollen. Efter att ha avbokat alla inplanerade konserter kungjorde han att han från och med nu ville tilltalas med sitt riktiga namn. Så när hans nästa soloalbum »4« lanserades sent samma år var det under namnet Noel Scott Engel.

Skivan innehöll, till skillnad från hans tidigare album, endast egna originallåtar. Redan omslaget, som Scott själv utformade, skvallrar om ambitionerna: bland foton av Stalin och »den okände soldaten« på innerpåsens bildkollage syns studioarbetet dokumenterat: vare sig Scott böjer sig över mixerbordet med producenten Johnny Franz, har gitarren i knät, eller diskuterar med arrangören Peter Knight eller dirigenten Wally Stott, lyser beslutsamheten i hans ögon. Scott Walker var till fullo inställd på att slutligen göra sitt odödliga mästerverk; att äntligen hitta hem. Inställningen bekräftas av ett Albert Camus-citat intill bilderna: »En människas verk är inget annat än en mödosam resa för att, via konstens omvägar, återupptäcka de två eller tre stora eller enkla bilder, i vars närvaro hennes hjärta öppnades första gången«.

I flera spår återkommer bilden av detta öppnade, tillbakablickande hjärta; främst i »Boy Child«, där Scott beskriver sitt sökande i barndomen:

»You lose your way,
a boy-child rides upon your back
Take him away through mirrors
dark and blest with cracks
Through forgotten courtyards
where you used to search for youth.«

Här finns också flera sånger med större politiska och högre kulturella perspektiv än på Scotts tidigare album. Öppningsnumret »The Seventh Seal« är ett pretentiöst översatt ljudspår till Ingmar Bergmans »Det sjunde inseglet«, där Scott i medeltida knektskrud spelar schack med döden och förlorar, allt medan pesten härjar det gudsförgätna landskapet och spanska trumpeter svävar som svalor över apokalypsen.

Här finns också en stark aktuell kommentar till Prag-våren 1968, »The Old Man’s Back Again«, där Scott, med tyngden av sitt marxistiskt förpliktigande efternamn Engel, hävdar att båda sidor har fel: att både ryssar och tjecker borde haft större tålamod med den kommunistiska drömmen.

I sången liknas sovjetdiktaturens invasion vid ett monsters håriga hand, som sänker sin skugga över marken för att slutligen krascha ner, inte bara på de olydiga tjeckoslovakerna, utan också på det svikna ryska folket. Liksom metaforen med handen i texten, gungar basen tungt och hotfullt i det ödesmättade arret. Scott gör för första gången på flera år riktig pop igen, en djup flower power-groove som också finns i »Get Behind Me«, där musiken närmast låter som en symfoniskt orkestrerad Dusty Springfield, eller som om Jefferson Airplane hukade i kulisserna bakom »From Elvis in Memphis«.

Efter att ursprungligen ha härmat sin idol Jacques Brel har Scott Walker här utvecklat en egen textrealism till fulländning. Många artister sjöng om soldater och krig i dessa vietnamtider, men ingen så gripande mångfasetterat och känsligt som Scott. I »The Old Man’s Back Again« beskriver han en rysk soldat i det tjeckiska vårregnet:

»For him there’s no man to walk behind
Devoured by his pain
Bewildered by the faces who pass him by
He’d like another name,
the one he’s got is a curse these people cry
Why can’t they understand?«

Eller så använder han grov galghumor för att klargöra sin ståndpunkt, som när han i »Hero of the War« sliter bort blommorna och pyntet från en soldats hemkomst:

»All the neighbourhood
is talking about your son, Mrs Riley
Give his medals,
hand them around to everyone
Show his gun to all the children in the street
Too bad he can’t shake hands
and move his feet.«

Ända sedan 1958, då en fjortonårig Scott Engel spelade in sin första rock’n’roll-singel hemma i Kalifornien, hade han haft ett gott öga till jämnåriga tonårsstjärnan Dion, som — efter att ha lämnat en TV-show i raseri över »störande gogoflickor« 1963 — blivit ungefär lika mycket hjälte för Scott, som Scott själv sedermera blev för Julian Cope.

Med samma överdrivna vördnad som fick Cope att döpa sin samlings-LP med Scott till »The Godlike Genius of Scott Walker«, hävdade Scott bestämt den aparta uppfattningen att obskyra »Abraham, Martin and John« med Dion var det bästa popalbum som gjorts. På »4« gav han denna Dion-LP en egen hyllningslåt, countryfärgade »Duchess«.

Trots att denna låt, liksom tidigare nämnda poppigare spår och i synnerhet avslutande, makalöst snygga »Rhymes of Goodbye«, har ett sound som man i dag inbillar sig borde ha varit helt rätt för 1969, så blev »4« ett fiasko av katastrofala mått. Scott Walkers tre första soloalbum hade samtliga nått topp 3 på englandslistan, men »4« noterades inte över huvud taget. Skivbolaget, som från början hatat namnbytet till Engel, drog in LP:n från vidare försäljning bara en kort tid efter releasen.

Trots att »4« i dag anses vara Scotts främsta album och en odiskutabel klassiker, brydde sig varken kritiker eller publik när den släpptes. Recensionerna var i stil med »For Scott Walker freaks only, and even heavy for them«; tidningen Disc publicerade ett brev undertecknat av »fjorton ex-Scott Walker-fans« med den rimmat profetiska slutsatsen »Your reign is over — goodbye Scott. Face it man, you’ve had your lot!«

Noel Scott Engel flydde till Amsterdam och Grekland innan han återvände till London och avvecklade karriären med några allt mer resignerade album. Han styrdes allt hårdare av skivbolaget. Inget fanns kvar av Scotts ursprungliga visionära spännvidd mellan Sartre och Sinatra, Bartok och Bacharach, Camus och Dion.

Med åren har mytens dimma tätnat, trots två comebackförsök. Det första i mitten av sjuttiotalet med ett återförenat Walker Brothers (den amerikanska trio han flyttade till London med i februari 1965, som med sexig scenkoreografi rakade hem fem topp 20-hits inom loppet av ett år). Den andra comebacken skedde 1984 med den lysande, men floppande CD:n, »Climate of Hunter«.

Scott Walkers senaste offentliga framträdande var i en engelsk reklamfilm för apelsinjuice.


Kjell Häglund


THE WALKER BROTHERS – Take It Easy 1965, Philips BL 7691
SCOTT WALKER – Scott 1967, Philips SBL 7816
SCOTT WALKER – Scott 3 1969, Philips SBL 7882

Filed under: Kjell Häglund, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: