Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] The Velvet Underground – The Velvet Underground [1969]

The Velvet Underground
The Velvet Underground [1969]
Producent: Velvet Underground Studio: TT&G Studios, Los Angeles # MGM SE 4617

I DESSA dagar, när så mycket av den rockmusik som spelas in är överplanerad, överarrangerad och överproducerad, och just därför så trist, är det svårt att tänka sig att simpla förföljelsetankar och små slumpmässiga faktorer så genomgripande kunde forma tillkomsten av detta oantastliga mästerverk. Ljuva, okomplicerade sextiotal.

Sextiotal?!!

Ja, Velvet Underground var ju ett sextiotalsband, även om det ibland känns svårt att sortera in gruppen i det årtiondet. Gruppen bildades faktiskt redan 1965 och gjorde sina första skivinspelningar ungefär samtidigt som The Rolling Stones slutförde »Aftermath« och The Beatles påbörjade »Revolver«. Brian Wilson svettades över mixningarna av det som skulle bli »Pet Sounds« och hitlåtarna på svenska Tio i Topp hette »Daydream«, »These Boots Are Made For Walking« och »Wild Thing«.

Detta var gruppens yttre konstnärliga sammanhang, även om det i dag verkar osannolikt.

Svårigheterna med att placera in Velvet Underground i sextiotalet beror naturligtvis på att nästan ingen under det decenniet upptäckte att gruppen existerade. Skivorna sålde inte — gruppens andra platta, den elektriska stormen »White Light/White Heat«, nådde till exempel aldrig mer än en 200-plats på den amerikanska försäljningslistan — och de små fickorna med något så när intresserad publik fanns på avsides platser som Boston och San Diego. Ingen gav ett skit för Velvet Underground på sextiotalet.

Men så hade ju inte heller gruppens mörka, nihilistiska musik så mycket med det sena sextiotalets oskuldsfulla hippiekultur att göra. The Velvets var i stället sjuttiotalets allra första band, redan på sextiotalet. Deras värld av frustration och våld, sex och hedonism, knark och storstadsterror var helt enkelt illa synkad med tidsandan. Musiken var bara ett plågsamt oväsen, solkigt depraverad på ett sätt som inte rymdes i sextiotalets gränslösa optimism. Det var först när bandet trasats sönder som resten av världen med Velvet Undergrounds ögon kunde se skönheten i ondskan, och ondskan i skönheten.

Samtidigt blev Velvet Underground den mest inflytelserika rockgruppen någonsin. Försök tänka er Iggy Pop, David Bowie, New York Dolls, Roxy Music, Joy Division, Sonic Youth, Jesus And Mary Chain och miljoner andra svartklädda rockgrupper av lägre dignitet utan att referera till The Velvets. Det går bara inte. Och inget tyder på att gruppens inflytande — dess nakna primitivism, dess sträva minimalism — minskar med åren. Tvärtom.

Hade den drygt tjugofemårige Lou Reed anat detta hade han kanske inte behövt slåss så intensivt mot sin egen osäkerhet. Han hade kanske inte behövt manövrera ut gruppens andre frontfigur, engelsmannen John Cale, för att befästa sin egen position som gruppens enväldige ledare och enda stjärna. Relationen mellan Reed och Cale var symbiotisk, fylld av kärlek och hat, beundran och avund. Handgripligheter och regelrätta slagsmål hörde till vardagen. Och Reeds egoproblem blev inte mindre av att hans ständiga amfetaminmissbruk ofta försatte honom i tillstånd av fruktansvärd paranoia.

Spänningarna mellan de båda skruvades upp när man efter fiaskot med »White Light/White Heat« för sin försörjning blev beroende av illa betalda spelningar i omöjliga hörn av landet. Det tog på krafterna och förstärkte motsättningarna. Under ett konspiratoriskt möte i augusti 1968, på Riviera Cafe i New York, tvingade Reed gruppens två andra medlemmar att välja mellan att ersätta Cale eller att helt enkelt upplösa gruppen. Sterling Morrison och Moe Tucker hade naturligtvis inget val — motvilligt gick man med på att ge Cale sparken.

Reeds paranoia hade segrat.

I ett slag förändrades därmed grunden för bandets musik — om Cale styrt gruppen mot experiment, feedbackorgier och vitt oväsen så förskjöts nu musikens fokus mot Reeds intresse för texter och mer strukturerade melodier. Att den lilla publik man ändå lyckats bygga upp hade svårt att hänga med i svängarna tycktes inte bekymra Reed.

Han ersatte snabbt Cale med den betydligt beskedligare Doug Yule, en kompetent men knappast visionär basist och sångare från Boston. Mindre än en vecka efter Cales sista spelning med bandet stod han på scenen med Reed och de andra, en månad senare spelade gruppen in den här LP:n i Los Angeles.

Att inspelningen låter så spröd och så extremt återhållen i jämförelse med gruppens två tidigare plattor beror emellertid inte bara på att Cale var utbytt, en del av förklaringen är betydligt trivialare än så. Eftersom både Reeds och Sterling Morrisons alla fuzzboxar och effektpedaler hade försvunnit på Los Angeles flygplats så… hej då, oljud!

Att Yule dessutom sjunger så mycket på plattan, med en röst som medvetet härmar Reeds, har också sin simpla förklaring. Reed har inte världens starkaste röst och en rad spelningar på The Whiskey A-Go-Go, parallellt med skivinspelningen, hade slitit hårt på den. Yule var en räddningsplanka, helt enkelt. Så välplanerad var den inspelningen …

Ändå är det den definitiva Velvet-plattan, av flera anledningar.

Texterna är briljanta — Reed har kallat dem »en fullständig sammanfattning av mänsklig synd« och har man lust skulle man kunna kalla det här för rockmusikens mest insiktsfulla tema-LP om kärlek och svek, synd och frälsning.

Låtarna är fantastiska — enkla och fullständigt självklara, självsäkra påminnelser om vad rock’n’roll egentligen är och vad allting egentligen betyder. Plattan är Reeds definitiva höjdpunkt som låtskrivare.

Atmosfären är magisk — närvarokänslan är så påtaglig att man tycker sig kunna ta på den; det totala och organiska samspelet mellan sång, text och musik får det att kännas som om man sitter tillsammans med gruppen i studion, som skulle kunna vara ditt eller mitt vardagsrum; det är ofta så vackert att man nästan ryggar tillbaka.

Reed må ha varit rädd och paranoid, men här andas hans nakna självutlämning inget annat än trygg övertygelse om att han just då ledde världens bästa rockband. Någonsin.


Lennart Persson


THE VELVET UNDERGROUND – Velvet Underground and Nico 1967, Verve V65008
SPACEMEN 3 – Playing With Fire 1989, Fire 016
LOU REED – New York 1989, Sire 25289

Annonser

Filed under: Lennart Persson, POP #10, ,

One Response

  1. Kulturekonomi | skriver:

    […] så satte han mer avtryck än de allra flesta. Det mest inflytelserika rockgruppen någonsin, som Lennart Persson skrev i Pop, eller i alla fall den mest inflytelserika amerikanska rockgruppen, som Rolling Stone […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: