Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] Album: FRANK BLACK – Frank Black

FRANK BLACK

Frank Black

4AD/MAIS CAD 3004

Charles Kitteridge Thompson IV. Black Francis. Frank Black. Det har ingen betydelse vad han kallar sig, rockvärldens svar på »Min store tjocke far« ( främst då i fysisk bemärkelse), utan det väsentliga är att man oavsett vilken signatur han nyttjar alltid känner igen hans alster — och ännu viktigare; gillar resultatet. När nu Pixies officiellt upplösts (trots allt var det Frank/Black/Charlie som var navet kring vilket allt snurrade) så kan det till att börja med vara på sin plats med en kort dödsruna över ett av de sex senaste årens mest betydelsefulla rockband.

Minialbumet »Come on Pilgrim« och första riktiga LP:n »Surfer Rosa« håller hög klass än i dag, men »Doolittle« (1989) och »Bossanova« (1990) är inte bara Pixies två mästerverk utan mästerverk i betydelsen värt utnämningen i vilket sammanhang som helst. Under denna period var de utan tvekan bäst i världen, något som märkligt nog inte avtecknat sig bland nytillskotten i den amerikanska, rockvegetationen som man kunnat förvänta sig. De jämte Pixies viktigaste grupperna (ordet gitarrbaserad är väl satt i karantän…), Sonic Youth och Dinosaur Jr, har på ett helt annat sätt fött horungar som enkelt gått att fadersbestämma, medan Frank Blacks arvsanlag varit/är betydligt svårare att spåra upp bland dagens nykomlingar. Hans oförutsägbara ackordvändningar går helt enkelt inte ens att försöka efterlikna, än mindre bryta sönder och stöpa egna mönster av.

Frank Black solo är alltså i stort sett detsamma som Pixies, och när så gitarristen Joey Santiago fortfarande finns kvar i bilden är splittringen med stort s inte mycket att yvas om. Den som saknar Mrs John Murphy, alias Kim Deal, finner tröst i hennes Breeders och trummisar går som bekant alltid att ersätta. Till och med demoniska trumgudar som Elvin Jones, mest känd från John Coltranes klassiska kvartett.

Pixies sjätte album överraskar sålunda inte. Det är dock en bra bit upp till klassen på »Doolittle« och det finns inga mördarhits som »Monkey’s Gone to Heaven« eller »Here Comes Your Man«. Mina favoriter just nu är poppiga »Old Black Dawning« och covern av Brian Wilsons »Hang on to Your Ego« (kallad »I Know There’s an Answer« på »Pet Sounds«).

Terry Ericsson

Filed under: Album #02, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: