Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] Album: THE AUTEURS – New Wave

THE AUTEURS

New Wave

Hut/Virgin 7

»It was easy to see they were The best band to be in« »I’ve been starstruck, all my life«

Luke Haines har den för popstjärnesammanhang rätta narcissistiska attityden. På samma sätt som Morrissey fullständigt naturligt kan utbrista »typiskt mig« — med armar och händer som gestikulerar teatraliskt — sjunger dandypojken Haines om hur det är att vara stjärna (ett nyckelord som upprepas åtskilliga gånger) i The Auteurs. Visst låter det fånigt och en aning otidsenligt i dessa kristider då ungdomen snarare behöver förebilder som Malcolm X och Chuck D än en självgod, brittisk popfjålla. Men om man nu inte tar popmusik på blodigaste allvar är det rätt oförargligt. Nästan kul.

The Auteurs ska heller inte kopplas samman med sjuttiotalsvågens två stora flaggskepp: Denim och Suede. Kopplingen som gjorts med sistnämnda är faktiskt en aning missvisande. Delikata »Showgirl« undantagen. En låt Ray Davies sannolikt skulle uppskatta. Luke Haines stora inspirationskälla är varken Marc Bolan eller Brett Anderson utan två underskattade låtskrivargenier: Robert Forster och Grant McLennan från saliga Go-Betweens (det finns även en mer överkursbetonad influens i udda antihjälten Paul Roland).

Om man känner till The Auteurs förhistoria är det egentligen inte ett dugg överraskande. Luke var medlem i anorak-popbandet Servants (vars debutsingel »She’s Always Hiding« är den skiraste Velvet Underground-pastisch ni aldrig hört) och frontmannen David Westlake var nästintill sjukligt fixerad vid Robert Forster. Det gick så långt att han stötte på Go-Betweens violinist Amanda Brown för att få chansen att komma i kontakt med sin popguru. Haines blev antagligen smittad av Westlakes Forster-fobi för på eleganta, fräsiga spår som »Don’t Trust the Stars«, som tar avstamp i »Cattle and Cane«, är likheten med Go-Betweens överväldigande.

»New Wave« är en lyckad debut. Om The Auteurs helt levt upp till sitt namn och satt en mer personlig prägling på musiken hade det varit »lysande«. Ett frågetecken som dock återstår är vilken fransk nya vågen-regissör man lämpligen bör relatera till popgruppen The Auteurs skapande. Både Godard och Truffaut har sina förespråkare hos POP-redaktionen, men det fanns även en redaktör som i ett anfall av stor självgodhet hasplade ur sig Rivette.

Terry Ericsson

Filed under: Album #02, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: