Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Album: NIRVANA – Incesticide

NIRVANA

Incesticide

DGC/BMG GED 24504

Om tio år kommer Nirvana att vara mer ihågkomna som fenomen än som ett exceptionellt bra band vars musik bröt helt ny mark. »Nevermind« blir aldrig en klassiker på samma sätt som Primal Screams »Screamadelica«. Nej, den fråga som musiktyckare för evigt kommer att försöka ge sin syn på är hur Seattletrion med singeln »Smells Like Teen Spirit« kunde få ett sådant sensationellt kommersiellt genombrott.

Det enklaste svaret måste bli att de hade en extrem tur med timingen; folk ville ha rock’n’roll och Nirvanas sluskimage — för de är sannerligen inte vackra, snarare ett vandrande hatbevis mot allt som närmar sig stylade popstjärnor — var just hösten/vintern 1991 rätt och en av anledningarna till den masspsykos som därefter sköljde över världen.

En annan orsak var också det stora kliv de tagit från oslipade debuten »Bleach« till den slipade sprängkraft som manifesterades över hela albumet »Nevermind«. Men om man är ute efter enkla förklaringar så finns det precis lika elementära motargument som effektivt sveper undan all eventuell logik.

Varför var det inte i stället Pixies som dundrade in på topplistorna? De var ju också bullliga, fula och skrev knivskarpa poplåtar som »Monkey Gone To Heaven«, men som ändå i likhet med Nirvanas alster alltid höll sig inom en rock’n’roll-sfär — en okommersiell sådan.

»Incesticide« är ett hopplock av singelspår, radiosessions, demos, outgivet och blir säkert årets julklapp för de som upptäckte Nirvana i och med »Bleach«. Det mesta här är skåpmat som inte haft en chans att platsa ens på debutalbumet, än mindre på »Nevermind«. Larmig primalpunk, skränig hårdrock; inget för Tracks-publiken. Det enda som försvarar ett inköp av denna release, förutom att man kommer över andra Sup Pop-singeln »Sliver« jämförelsevis billigt, är att man kan höra konkreta bevis på hur den fula ankungen förvandlades till en vacker, om än något stingslig, svan. En tidig version av »Polly« inspelad för en session hos BBC:s Mark Goodier, har på »Nevermind« blivit en helt annan låt; halverat tempo, dubbelt så bra. Den verkliga bonusen är annars deras covers av Vaselines »Molly’s Lips« och »Son of a Gun«, men då är vi ånyo inne på ett smalt stickspår — popnördens.

Med »Incesticide« säger Nirvana, med ett leende på läpparna, tack och adjö till massorna. I musikvärlden råder åter lugnet efter stormen (jämför Sex Pistols). Det enda som stör idyllen är tjutet från de hyenor och asgamar som tuggar i sig resterna av en guldhöna som slutat värpa.

Terry Ericsson

Filed under: Album #01, Betyg 04, Terry Ericsson, ,

One Response

  1. Jorvars skriver:

    Ahh Gudars Skymning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: