Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Album: JOE HENRY – Short Man’s Room

JOE HENRY

Short Man’s Room

Mammoth/MAIS MR 0037

Om John Hiatts plattor i början av åttiotalet kunde beskrivas som brev från en gammal vän så är varje ny låt med Joe Henry som ett förtroligt telefonsamtal. Han berättar från hjärtat; iakttar och skämtar med bittra stänk i den varma tonen — och vissa dagar låter hans röst så ömklig och sorgsen att jag får lust att gå fram och klappa om högtalarna.

Att göra nya bekantskaper är dock inte hans starkaste sida. Sångerna är vanebildande snarare än omstörtande och det går att förstå dem som uppfattar Henry som jämntjock och profillös, utan någon större vilja till förnyelse.

Till »Short Man’s Room« (en lågbudgetproduktion, inspelad live på fem dagar i en åttakanalsstudio, med Jayhawks som kompband) har han snarare gått ett steg tillbaka ljudmässigt, efter 1990 års »Shuffletown«, där T-Bone Burnett gav sångerna en mer avskalad, lätt jazzig inramning.

Det här påminner mer om de två första plattorna, med fioler och mandolin som sprider vemod med spröda toner och med en tunn vägg av gitarrer kring Henrys klagande röst.

Inget sensationellt: bara gediget hantverk för den gamla trogna bekantskapskretsen. Men mer än gott nog för oss.

Martin Jönsson

Filed under: Album #01, Betyg 07, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: