Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Album: BLOW POPS – Charmed I’m Sure

BLOW POPS

Charmed I’m Sure

Get Hip/Import GH 1007

Blow Pops skulle kunna vara pinsamma — ännu ett av dessa Rickenbacker-band som med alltmer tilltagande fantasilöshet försöker mjölka ut de sista popdropparna ur spenarna. En anakronism i dagens alltmer hårda och maskinella musikvärld. Så är dock inte fallet.

Redan titeln förtäljer att här väntar något utöver det vanliga. Den skriker av kaxighet och vädjar till lyssnaren att tycka om innehållet. Dessutom har gruppen ett namn som kan väcka de mest optimistiska känslorna till liv igen.

Rickenbackerbanden har nämligen problem i dag; många vägrar kategoriskt att ändra på sin treminutersformel och inget fel med det, men melodierna leker alltför ofta kurragömma med lyssnaren.

Det är här som Blow Pops (stanna upp och känn på namnet en gång till) kommer in. Blow Pops tar nämligen treminutersformeln, Rickenbackern, stämsången och alla de gamla vanliga komponenterna på en ny tur, som efter en dryg 40 minuters färd övergår i en triumfartad återkomst. Här finns melodier som kan smälta den obotlige pessimisten.

Det skriker självförtroende om plattan och lyssnaren känner sig synsk efter några spår; han vet att nästa spår ska vara bra och att spåret därefter ska vara bra och…

De båda sångarna/gitarristerna Mike Jarvis och Tim Buckley är ett radarpar, vars sång och gitarrer i varje ögonblick följer instruktionerna till punkt och pricka.

Nästan varje spår är värt en egen avhandling och skulle kunna tjäna som grund när någon ska skriva den perfekta avhandlingen i ämnet pop. Här finns de hårdslående tonerna på »My Heaven«, det självsäkra påståendet i refrängen till »Tuesday Morning«, de inte så omedelbara men ändå bedårande »Happiest Man Around« och »Spin Spin 45«.

Här finns en cover, en fulländad version av The Who:s »I Can’t Reach You«, och det är en av de få gångerna som ett sextiotalsoriginal överträffas med hästlängder.

När krafterna är på väg att ebba ut kommer så »Martha’s Morning Mourning«, som borde vara nästa singelsläpp och som borde ha blivit en storröjare på Billboard. Jag säger borde, för både ni och jag vet att det aldrig kommer att bli så.

Sist ligger en svit (kallas till och med på innerkonvolutet för »Opera«). Visst, det låter oroväckande, men Blow Pops arbetar inte med sådana ord. Tvärtom flyter sviten »Under the Big Top: Come in« på som man förväntar sig, med avslutande falsettorgien »Lynnie Figure« som höjdpunkt.

Hans Olofsson

Filed under: Album #01, Betyg 09, Hans Olofsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: