Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Velvet Crush

Den amerikanska mellanvästerns vidsträckta prärier har alltid utgjort en utmärkt grogrund för god gitarr- och powerpop. Tyvärr har denna specifikt amerikanska form av pop ofta haft svårt att riktigt nå ut till den europeiska publiken. Kanske blir det ändring på det nu. Möt Velvet Crush, det första amerikanska bandet på Creation.

SENT PÅ KVÄLLEN den tredje november utropades Bill Clinton till segrare i det amerikanska presidentvalet. På alla USA-kartor som kablades ut över världen av ABC, NBC, CBS, och CNN var nästan alla stater på öst- och västkusten solitt blå (Clinton/demokraternas färg), medan ett brett band däremellan bar Bush/republikanernas röda färg.

The midwest, the farm belt, middle America, the heartland — kärt barn har många namn. Men hur kvävande konservativ denna del av USA än är så har den alltid haft en förmåga att fostra förbluffande fina popgrupper. Sextiotalet hade Cryan Shames och New Colony Six (för att bara nämna två namn ur en väldigt lång rad) och sjuttiotalet Dwight Twilley Band, Romantics, Pezband, hela Titan-stallet med Boys och Gary Charlson i spetsen, Shoes, Names, etc. Samt den största grupp som någonsin haft rätten att sätta »powerpop purveyors« på sina visitkort — The Raspberries.

Så kom åttiotalet och med det Choo Choo Train, Bag O’shells och Springfields. Plus 103 andra grupper, men anledningen till att jag nämner just dessa tre är att de byggdes runt en och samma kärna, popgenierna Ric Menck och Paul Chastain. En kärna som i början av nittiotalet vuxit till ännu en utsökt popcombo, Velvet Crush. Men där får sig också midwestparallellen en knäck — när jag slår 0091-numret till Amerika hamnar jag i Rhode Island, en av pyttestaterna i nordöstra USA, den del som går under namnet New England (odödliggjort i en hyllningssång av Jonathan Richman).

Varför flyttade ni från mellanvästern till östkusten?

Paul Chastain, sångare och basist i Velvet Crush, drar en aning på svaret:

— Tja, Ric (Menck, trummis) och jag hade ju bott där väldigt länge, vi ville bara därifrån, så vi bestämde oss för att dra österut. Det är fint här, vi har skaffat ett hus tillsammans och trivs jättebra. Jeffrey (Borchardt, gitarrist) kommer också från mellanvästern, men han bodde här innan oss. Vi kände inte honom innan vi flyttade hit, men nu är vi tre stycken från mellanvästern i samma band, av en ren slump.

Men David (Gibbs, extragitarrist) kommer från Boston?

— Nja, han är egentligen från upstate New York, men har bott i Boston ett tag, så han är en »eastener«.

Berätta lite om de olika grupper ni är involverade i.

— Springfields är Rics sidoprojekt, där han bestämmer det mesta, skriver låtarna och sjunger. Bag O’shells är min motsvarighet och Jeffrey har ett band som heter Honeybunch.

David har också en grupp vid sidan om, Gigolo Aunts, som nyss debuterat med den sublima powerpopsingeln »Cope« / »Bloom« på Fire Records. (Förstnämnda är knappast någon hatsång till Julian, men det är en händelse som ser ut som en tanke att allra första gången jag lyssnade på plattan så dök Julian Cope upp och sjöng »World Shut Your Mouth« på (M)TV-rutan).

— Ja, de kommer förmodligen att bli stora, vilket kan vara en anledning till att David kanske inte alltid kommer att spela med oss. De håller på med sitt debutalbum just nu, så det kan säkert bli konflikter längre fram. Gigolo Aunts är hans huvudband, han är bara extragitarrist hos oss.

Skulle det vara möjligt med exempelvis en ny Springfields-skiva?

— Ja, Velvet Crush har just varit i Japan och då var Springfields, i form av Ric och David, förband — första gången Springfields spelade live. Det beror väl lite på kontrakt och sådant men vi vill gärna fortsätta med våra olika sidoprojekt.

Och hur passar Choo Choo Train in i allt detta?

— Choo Choo Train blev Velvet Crush, kan man väl säga… Vi spelade förresten aldrig live i USA, bara i England, i samband med att våra båda plattor släpptes där. Du kanske känner till dem.

Jo, jag skulle nog tro det. Faktum är att jag hade er fantastiska poppärla »High« allra högst upp på min singellista 1988.

— Åh, tack (smått förbluffad). Det var rätt kul, för vi hade inte spelat den på hemskt länge, men fick lära oss den på nytt när vi åkte till Japan — de känner till våra gamla låtar. Det var väldigt roligt att spela den igen.

Ni är tydligen poppis i Japan, har till och med en egen fan club där?

— Ja, vi var där för andra gången rätt nyligen och gjorde fem spelningar — alla var utsålda och folk var som tokiga! Det är skoj för oss, för så är det inte här hemma…

Nej, det verkar som om ni alltid varit mer populära på andra ställen än i USA. Vissa av era skivor har till exempel bara kommit ut i England?

— Ja, Choo Choo Train-plattorna kom bara ut på Subway. Och nu ligger Velvet Crush på Creation, vilket är en väldigt uppmärksammad etikett i Europa — här hemma ligger vi på ett pyttelitet independentbolag.

Det finns ju tiotusentals popcombos av er typ i USA, men inte många lyckas nå en så hög profil i England som ni har gjort. Vad kommer sig det här fina brittiska samarbetet av?

— Vi, framför allt Ric, har alltid varit stora fans till engelsk pop och inte minst Creation. När vi började med Choo Choo Train kändes det som om vi hade mer gemensamt med den engelska popscenen än det som pågick här hemma just då. Så det var rätt naturligt för oss att söka de kontakterna.

Och nu ligger ni på universums hippaste popetikett…

Jag avbryts av att Paul tycks sätta något i halsen — i själva verket får min panegyrik honom att drabbas av en skrattattack som han förgäves försöker kväva. Jag fortsätter, något stött:

… åtminstone ur ett europeiskt perspektiv. Det betyder kanske inte lika mycket i Amerika som det gör här?

— Nja, det betyder mycket för oss, men jag vet inte… Alla Creation-band ligger på olika bolag här, så etiketten som sådan är inte så känd. Men vi är glada att tillhöra den.

Ja, det finns ju inte så många amerikanska band på Creation — så här på rak arm kan jag bara komma på er och Sugar.

— Ja, jag tror nog att det är så för tillfället. Sneetches gav ut en skiva men det var bara en one off deal, så vi är stolta över att vara den första amerikanska signingen.

På tal om midwestpop igen, ni har ju samarbetat en hel del med The Shoes — Ric spelade trummor på deras senaste utmärkta album och Jeff Murphy producerade både »High« och halva »Briar Rose EP«?

— Ja, de är våra kompisar och vi älskar verkligen deras band. Båda Choo Choo Train-skivorna spelades in i deras studio, och Ric kommer förmodligen att spela på deras nästa platta också.

Det finns en intressant parallell mellan deras och er första LP — båda spelades in i hemmiljö…

(På omslaget till den rara förstaupplagan av »Black Vinyl Shoes« »Un Dans Versailles« räknas inte och »Bazooka« gavs aldrig ut — på Black Vinyl Records står det bara »Short Order Studios«, men på andra upplagan på PVC (US) och Sire (UK) avslöjas i en lång och ganska komisk »disclaimer« att inspelningarna gjordes »in a living room«.)

— Det har du rätt i — »In the Presence of Greatness« spelades in i medproducenten Matthew Sweets vardagsrum!

Tycker du man får ett bättre resultat under sådana intima förhållanden än i en stor studio?

— Vi uppnådde den önskade effekten med det, men nästa skiva ska vi spela in i en riktig studio. Vi kommer återigen att jobba med Matthew och andra som vi känner, så det blir i alla fall intimt vad beträffar människorna vi arbetar med. Då ville vi bara använda en åttakanalare, det var bekvämt, kul och gick väldigt snabbt — men nu har vi gjort det, så vi vill prova på något annat nästa gång.

— Men jag gillar skivan, den låter lite annorlunda än det mesta man kan höra på radion — för mig låter den som en gammal Kinks-platta eller något sådant. Really cool!

Jag antar att ni har hört det här en miljon gånger och börjar bli ganska trötta på det, men det finns vissa likheter mellan ert sound och Big Stars?

— Jo, de är en av våra influenser, även om det finns andra band som vi gillar precis lika mycket. Men, visst, jag älskar dem, jag älskar de där skivorna.

Soundet på en del av era senare inspelningar, framför allt singeln »Drive Me Down (Slowly)«, är ganska naket och avskalat, medan Choo Choo Train var mer producerade, mer powerpop?

— Ja, det är mer där vi är baserade, därifrån vi kommer. Vi växte upp med Cheap Trick och sådant. Och Beatles. Och Big Star, förstås, men det har blåsts upp över alla proportioner — de är inte våra enda influenser…

Raspberries?

— Ja! En av våra »all time favorites«! Definitivt.

Hur ser ekonomin ut då? Kan ni leva på er musik eller måste ni jobba vid sidan om?

— Ric och jag sa upp oss från våra jobb i januari och åkte ut på en tvåmånaders USA-turné som Matthew Sweets rytmsektion. Han har varit vår kompis under lång tid och vi älskar verkligen att spela hans låtar. Ric kommer för övrigt att spela även på hans nästa album, tidigt nästa år. Och om du undrar vem »Mud« är, som brukar stå med på våra omslag, så är det vårt smeknamn på Matthew!

Älskar ni fortfarande att få post? På omslaget till »Briar Rose« står det »Please send us a postcard from your travels« och på »High« »We absolutely love getting mail!«.

— Oh ja! Vi svarar på alla brev — det är trevligt att höra av folk som lyssnar på ens skivor.

Så du tycker att jag ska sätta ut er adress i tidningen?

— Ja, det skulle vara toppen att få post från Sverige.

Sagt och gjort. Snälla brev till: The Velvet Crush Star Center, P.O. Box 3223, Wayland Square Station, Providence, RI 02906, USA

Hälsa från POP!


John L. Byström

Annonser

Filed under: John L. Byström, POP #01, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: