Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Blur

ENGELSKA BLUR släpper i februari uppföljaren till debuten »Leisure« (Food). Och de gör det i en värld som inte riktigt är sig lik.

Damon Albarn och Alex James sitter i en soffa på deras skivbolagskontor i London. Alex har kvällen innan suttit och läst dikter som han med låg stämma delar med sig av, dikter med små roliga rim där POP endast uppfattar ordet »knickers« (trosor). Dikten är tydligen rolig för Damon skrattar hjärtligt. Men stämningen blir allvarligare när de börjar prata om musik.

Hur går det med nya plattan?

DAMON: Allt är inspelat och ska vara ute i skivaffärerna i januari-februari. Skivan är ett viktigt steg för oss och för alla andra. Vi har ingen titel ännu, förmodligen kommer vi på den i sista stund. »Solid Days« och »Whenever You Mind« är några av förslagen. »Leisure« kom vi på i hissen till tryckeriet där omslagen gjordes, fem minuter innan de skulle tryckas. Det har varit skönt att kunna luta sig tillbaka under det gångna året och kolla in vad andra band har gjort.

Vad kan vi vänta oss?

DAMON: Världen har förändrats och jag tror inte att man kan släppa ett album som »Leisure« nu. Då var det kul att sjunga om precis ingenting. Men vi har faktiskt någonting mellan öronen. Man inser till slut att det finns mer här i världen än turnéer och hits.

Ni jobbade med XTC:s Andy Partridge?

DAMON: Vi gjorde tre låtar ihop och vi hatar dem alla, så vi jobbar inte med honom längre. Men han är en underbar kille och vi lärde oss mycket av honom. Bland annat att man aldrig ska jobba med folk man beundrar och respekterar. Man låter dem göra saker som man egentligen inte vill ha. »De vet ju bäst«, men det stämde inte med Andy. För att kunna spela popmusik så måste man vara respektlös.

ALEX: Men det var en berikande erfarenhet rent teoretiskt sett.

Hur var det att turnera i USA?

DAMON: Det är det största som har hänt oss, vi hade aldrig varit där förut. Först då gick det upp för oss att man måste ha något som driver en hela tiden. Det är inte lätt att vara entusiastisk om man reser från stad till stad och spelar varje kväll. Dessutom ska man göra akustiska spelningar i skivaffärer, radiointervjuer och skaka folks händer stup i kvarten. Inte så att vi klagar men det är svårt att gå in för det man gör. För att göra 37 skivor måste man vara oerhört passionerad. Är det något jag hatar så är det band som tar sig själva på blodigt allvar. Folk som verkligen tror att deras låtar förändrar världen är så deprimerande.

ALEX: Jag tycker att det är underligt att åka till ett ställe där man aldrig varit och få en massa uppmärksamhet. Japan är ett bra exempel. Man undrar ju varför de uppskattar vad vi gör.

DAMON: Problemet med oss är att vi alltid försökt hålla oss på en hyfsat intellektuell nivå, utan arrogans, utan att romantisera. Enda anledningen till att vi kommit någon vart är för att vi ser bra ut, åtminstone när vi försöker. Men det spelar ingen roll. Det är ju frågan om en livsstil.

Vad har ni för uppfattning om de tider vi går igenom just nu?

DAMON: England är tja… säg schizofrent. Under de senaste 20 åren har vi verkat för ett förenat Europa, men det har alltid funnits en underliggande aggressivitet gentemot detta. Vi har kommit till en avgörande punkt där vi måste bestämma oss för vilken sida vi står på. Folk känner att de inte har något att förlora. I slutet av förra seklet var socialismen ett ideal och samtidigt var nationalismen väldigt stark. Vad man fick då var nationalistisk socialism som inte var bra för någon. Vi befinner oss i en liknande situation nu. Nationalism i sig är inte lika oroväckande som nationalistisk socialism. Men folk vägrar tro att det verkligen är så och därför är vi inte i närheten av en lösning. En början skulle vara radikala förändringar i de västerländska regeringarna. Nu när demokraterna vann valet i USA tror jag att förutsättningarna blir bättre för oss alla.

Om vi går tillbaka till det vi talade om tidigare: svårigheten med att hålla entusiasmen för popmusiken vid liv…

DAMON: Jo, om man är måttligt intelligent är det svårt att acceptera popmusik för vad den är. Eftersom vi är kvasi-intellektuella försöker vi ge den en djupare innebörd. Om det ändå vore så att vi var nöjda med att resa världen runt och uppträda. Det är inte så att vi är olyckliga i våra privatliv, vi är helt enkelt bortskämda.

Har ni andra fans nu än ni hade i början?

DAMON: De som är våra fans i dag erkänner inte att de gillar oss. Men jag föredrar det så, jag litar inte på beröm. Jag vet att det finns många som i hemlighet önskar att de var med i Blur.


Fatima Ahmed

Filed under: Fatima Ahmed, POP #01, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: