Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: TARNATION – Mirador

TARNATION

Mirador

4AD/MNW ILR

Då Tarnations upphovsmakerska, sångerska, låtskriverska och centralgestalt Paula Frazer vid fjorton års ålder flyttade från pyttelilla Sauteee Nacoochee till nästan lika pyttiga Eureka Springs befolkades staden av 1500 personer och en jesusstaty. Statyn, som stod strax utanför staden och vakade över invånarna var från början tänkt att bli så hög att den skulle ha behövt ett varningsljus i törnekronan för att inte bli påkörd av flygplan. Men planerna hade ändrats och Jesus fick knäböja, så att han slapp lamporna. I den djupt religiösa staden, dit turister brukade vallfärda bara för att beskåda invånarna och deras fromhet sjöng Paula Frazer i sin far prästens kyrkokör. Men runtomkring allt det familjära och kyrkliga fanns Amerikas vidsträckta prärie, vars historia är allt annat än from.

Paula Frazer har valt att kalla sitt band Tarnation, en omskrivning av damnation som de religiösa brukar använda för att slippa svära. Och som musiker har hon hamnat i ett gränsland mellan fromt och syndigt. Hennes röst är skolad i gospelkören, hennes moral präglad av kyrkan. Hon verkar komma på sig själv med att hylla vänskapen och familjen, bara för att förvandla berättelserna om de nära till dramer där Synden är lika närvarande som Det Goda. Och inom henne verkar en ständig kamp pågå. Hon klarar varken av att hålla sig till de traditioner hon växt upp med eller frångå dem.

I »Little Black Egg« vet till exempel huvudpersonen, som just fått ett litet svart ägg, att uppskatta även det som är litet i livet. Men låten, som är en Nightcrawlers-cover, från 1967, har egentligen ingenting med någonting kyrkligt att göra. Den är i stället en enkel poplåt, där Tarnation trätt på sig Bangles jangliga gitarrer och paisley-mönstrade kostym. Med Paula Frazers isiga röst undantagen. Hur mycket sångerskan än försöker lyckas hon inte vara textens naiva och nöjda skolflicka. Sammanhanget må vara inbjudande rosatonat, men Paula Frazer är som vanligt kaxigt utmanande.

»Little Black Egg« är dessutom det här albumets outsider, en snäll popsång som kontrasterar övriga låtars totalt ickekyrkliga ton. Tarnations andra fullängdare är soundtracket till den hårdaste westernfilm som aldrig spelats in. Piskorna viner genom en ljudbild lika torr som Clint Eastwoods ansikte efter ett par dagars färd till fots genom öknen i »Den gode, den onde och den fule«. Här finns rånets spänning och horhusets falska lättja. Här finns en steel guitar vars ljud är lika blankt och utmanande som en nyputsad gevärskolv, och djuriska såväl som mänskliga asätare som väntar på mat.

Och, viktigast av allt, tittar man in bakom allt detta så finns på »Mirador« känslorna, det hårda livets baksida, ett imponerande persongalleri och en väldig insikt om att inget är gott eller ont utan att allting alltid går att vända ett par extra varv.

Madelaine Levy

Filed under: Album #23, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: