Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: SON VOLT – Son Volt

SON VOLT

Son Volt

Warner

Musik från många vålnader virvlar omkring på vinden i det här ödehuset. Vålnader och legender, både levande och döda. Gram Parsons, ständigt närvarande, på ett sätt han aldrig vågat drömma om själv. Townes Van Zandt, välsigna hans minne. Neil Young, när små elektriska stormar sprakar till. Joe Ely, som en påminnelse om den oändliga horisonten och den vindpinade slätten i västra Texas. Michael Stipe, som bär mångas vemod. Lowell George, mest av alla, för att Jay Farrar bär hans förmåga att förena vemodet med de allra mest innerliga melodierna. Och för att han, precis som Lowell, tränger ända längst in i orden han skriver.

Gruppen Uncle Tupelo, roten till det vissa väljer att kalla »no depression« och numera näst intill kultstämplad, splittrades för några år sedan i två fraktioner. Båda har tillfört rockscenen rejäla portioner passion och kärlek till den musik som inspirerat dem. Jeff Tweedys Wilco är, trots förra årets lätt splittrade dubbelalbum, fortfarande en stark och profilerad grupp. Men Farrars Son Volt är djupare, ännu vassare.

Förra årets debut var utmärkt, men uppföljaren är nästan oantastlig. Definitivt en framtida countryrockklassiker. Som album sammanhållet och koncentrerat, i stämning och tanke en oupplöslig enhet, precis som de riktigt klassiska Neil Young-albumen. Samtidigt som det är fyllt av självständiga, stolta melodier med egna liv. Ungefär som Elys debut, Little Feats »Sailin’ Shoes« eller »The Late Great Townes Van Zandt«.

Soundet är lika homogent som tankarna bakom det. Här finns samma historiska referenser — Feats stillsamma countryutflykter, Youngs ödsliga rumskänsla, attityden från Parsons Burrito Brothers, fastskruvad några varv till — i en helhet som ändå är Farrars helt egen. Där gruppen omkring honom verkligen ser till att uttrycket blir ett med hans låtar. Torrt, tätt, lite dammigt och grusigt.

Som sångare har Farrar utvecklats flera och stora steg. Och även här förenar han det bästa hos flera av sina uppenbara idoler. Han har Parsons själ, Elys berättarförmåga, Lowells innerlighet och totala närvaro. Så bra är han.

Lennart Persson

Filed under: Album #23, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: