Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: MATTHEW SWEET – Blue Sky on Mars

MATTHEW SWEET

Blue Sky on Mars

Zoo/BMG

Matthew Sweet håller på att bli gammal. Inte för att det rör mig i ryggen: jag tröttnar aldrig på män som han. Den ljusa rösten, de smått självömkande, ibland tragiskt bittra texterna. För min del får rockhistorien innehålla hur många Matthew Sweet som helst.

Innan han över huvud taget börjat åldras hade Matthew Sweet knäppa låtidéer och struliga texter, som han alltid kom undan med. Humorn var torr och svart, och känslorna trillade aldrig av på vägen. I och med »Girlfriend«, som kom 1991, placerade sig Matthew Sweet bland de riktigt stora berättarna. Sällan har ett förhållandes uppgång och fall blivit så väl och insiktsfullt dokumenterat som i Matthew Sweets tappning. Och sällan har kärleken skildrats så personligt.

Uppföljaren »Altered Beast« var lika tematisk och till viss del en återgång till det allra tidigaste materialet. Det handlade om monstren inom och runtomkring oss. Även om det bitvis var en resa in i Matthew Sweets huvud kändes albumet aldrig lika berörande. Efter mellanskivan »100% Fun«, som var rak powerpop så som vi hört den tusentals gånger förut, har han nu gjort sin naknaste skiva hittills. Det är därför jag tror att han börjar bli gammal. »Blue Sky on Mars« är enklare, mer radiovänlig, och innehåller väldigt mycket »Amerika så som amerikanerna gärna skulle vilja visa upp det«. Det känns mer som ett soundtrack till små filmer om livet i semesterorten än de högst personliga lektioner i pophistoria Sweet tidigare bjudit oss på. Eller i alla fall en annan, klart harmlösare del av historien.

Av supergruppen från de två senaste Matthew Sweet-skivorna — där medlemmar från både Television och Lou Reeds kompband ingick — finns bara Velvet Crushs Rick Menck kvar. Producenten Brendan O’Brien, som känns igen sedan »100% Fun« och dessutom har arbetat med Pearl Jam, Bob Dylan och Soundgarden spelar mellotron. Sweet har själv plockat in en theremin.

Och hans problem med det mycket speciella instrumentet illustrerar hela det här albumets problem. Han har glömt det spöklika, den omgivning där en theremin verkligen tillför ljudbilden något, och använder den i stället som en extra synt. Det är djup och tyngd som saknas. Den gamla postpunk-mentaliteten är helt försvunnen och Matthew Sweet, som i min värld aldrig behövt slåss för någonting, måste plötsligt kämpa för att behålla både närheten och värdigheten.

Hans röst är, som sagt, ganska ljus och svag. Vilket blir helt underbart i poppiga ballader som »Behind the Smile« där han inleder med behjärtansvärda raden »I haven’t been a good friend for a long, long time…« men bara känns tråkigt när det ska vara tufft och rockigt och känslosamt på samma gång.

Madelaine Levy

Filed under: Album #23, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: