Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: HEDNINGARNA – Hippjokk

HEDNINGARNA

Hippjokk

Silence/MD

Hedningarna är egentligen ett hopplöst band. Låtarna heter saker som »Höglorfen«, »Bierdna« och »Dolkaren«. Musiken består av polskor från Vingåker, medeltidsballader om trollmassakrer och en outgiven låt från kassetten »The Very Pest of Philemon Arthur & The Dung«. Medlemmarna ser på konvolutbilden ut som fula gubbar på väg att lura upp småflickor i skogen.

Nu är gruppen nedbantad till en trio, även om de i intervjuer säger något annat, och försöker spela medeltida transmusik med flimrande stroboskopljus. Fotriktig hembygdsrave för kidsen.

Som sagt: hopplöst.

Men det är innan man hört skivan.

»Hippjokk« tar avstamp i den musik Hedningarna gjorde på »Kaksi!« och den bleka uppföljaren »Trä«, men rensar bort all onödig bråte. Kvar finns några folklåtar som Anders Stake, Björn Tollin och Hållbus Totte Mattsson mal sönder så brutalt att bara enstaka flisor av melodierna finns kvar. Andra kallar det groove, Hedningarna kallar det »harvande«.

Förutom originaltrion dyker olika hantlangare upp; den finske samen Wimme jojkar vargen och björnen, Ulf Ivarsson från Thomas Di Levas band spelar hemmasnickrad basmandora och Johan Liljemark spelar didgeridoo. Egentligen ingår också de finska sångerskorna Sanna Kurki-Suoni och Anita Lehtonen, men inte på »Hippjokk«.

Men allra bäst är Hedningarna när de står rygg mot rygg och bara vevar tills transen och berusningen kommer, tills musiken gnisslar, kränger och sprakar så mycket att det börjar ryka ur CD-spelaren. Som när de får upp ångan och »Kina« tuggar den extatiska »Forshyttan« i hasorna och övergår i den sugande bluesen i »Dufwa«, där Hedningarna mest av allt låter som ett Einstürzende Neubauten från finnmarken.

På hela plattan finns enligt egen utsago inte en enda sequencer, sampling eller programmering, förutom remixen på avslutande »Graucholorfen« — men det är å andra sidan ett av de minst intressanta spåren. Och det visar väl vad man kan göra med det vi kallar folkmusik om man bara har tillräckligt med fantasi.

Borrar man tillräckligt länge på samma ställe, så slår grundvattnet upp.

Magnus Säll

Filed under: Album #23, Betyg 07, Magnus Säll, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: