Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: CHARLIE HADEN & PAT METHENY – Beyond the Missouri Sky

CHARLIE HADEN & PAT METHENY

Beyond the Missouri Sky

Verve/PolyGram

Det här är en platta som kommer att göra er till bättre människor, åtminstone för en stund. Det är en platta att gripa efter, med musik att fly in i, när ni drabbas av detta tjuvkopplade, förgasarblödande gaspedalen-i-botten-samhälle. Den kanske inte precis gör zen-buddister av er, men den är en jäkla bra medicin mot vilken sorts postindustriell blues ni än må ha drabbats av.

Vi talar skönhet i kubik.

Basisten Haden och gitarristen Metheny, två av de mest respekterade musikerna på dagens jazzscen, har känt varandra i snart tjugofem år. En tonårig Metheny presenterade sig för sin idol Haden efter en Ornette Coleman-konsert i Miami 1973. Sedan dess har de jobbat tillsammans ett antal gånger — på gemensamma turnéer och på plattor med bland andra Michael Brecker, Abbey Lincoln och Ornette. En duoplatta, med vad Haden kallar »contemporary impressionistic americana«, har länge varit en gemensam dröm.

»Beyond the Missouri Sky«, båda växte upp i den staten, är det besjälade resultatet. Stämningsläget är stillsamt reflekterande — melankoli och melodikänsla i ljuv förening — och konversationen snarare viskande än animerad. Här finns mestadels helt nakna duetter, men också lite mer genomarbetade arrangemang, där Metheny lagt på såväl syntstråkar som sitartoner eller en extra gitarr.

Och innan någon fäller påståendet — muzak är det inte, inte för ett ögonblick. Det är existentiellt reflekterande musik, djup och varm och mycket mänsklig. Metheny spelar mestadels akustiskt, harmonibundet och melodiskt. På några ställen med en nästan Ry Coodersk ansats och uppbyggnad i solona, även om själva tonen är en annan. Hadens spel är som vanligt ett under av kärleksfull melodikänsla, hårt koncentrerat och laddat med innehåll i varje skimrande ton. När han avslutningsvis tolkar sin egen sons allra sorgsnaste melodi blir varje enskild ton som en melodi i sig själv.

Samspelet mellan Haden och Metheny, helt avspänt och ändå nyfiket utforskande, bekräftar gång på gång parets bildliga broderskap. Det är mer färgat av det gemensamma sökandet efter ton och atmosfär, själ och sammanhang, än av teknik och uppvisning.

Repertoaren är vald med fingertoppskänsla för det stora amerikanska musikarvet, men allra mest utifrån en kärlek till det klassiska sångkomponerandet. Något som för övrigt understryks av att man i häftet tryckt texterna till alla de melodier som har sådana. Haden bidrar med en handfull kompositioner, Metheny med två. Alla melodiskt fulländade. Här finns också en andlöst vacker tolkning av Jimmy Webbs »The Moon Is a Harsh Mistress« och två filmteman, Ennio Morricones till »Cinema Paradiso« och Henry Mancinis till sextiotalsklassikern »Two For the Road«, båda lika sinnligt uttolkade. Roy Acuffs oskuldsfulla kärlekssång »The Precious Jewel«, första gången inspelad 1940, och den lantliga folksången »He’s Gone Away« skvallrar om Hadens rötter i den allra mest ursprungliga countrytraditionen.

Den moderna hymnen »Spiritual« — skriven av Hadens son Josh för gruppen Spain, men senast inspelad av Johnny Cash — avslutar plattan. Det är en stor, klassiskt skuren sång som här får en nästan episk klädnad. Farligt nära ett pekoral, men ändå aldrig ens i närheten av det, om ni förstår vad jag menar. Precis som de riktigt tårdrypande doo wop-klassikerna. Precis som de mest älskade soulballaderna.

Lennart Persson

Filed under: Album #23, Betyg 08, Lennart Persson, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: