Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: BEN FOLDS FIVE – Whatever and Ever Amen

BEN FOLDS FIVE

Whatever and Ever Amen

550/Sony

Popvärlden har många historieberättare, men ingen kan dra så många storys med bara sina pianofingrar som Ben Folds. Han har tumme med Stephen Sondheim och hela Broadway-historien, han sätter fingret på begreppet powerpop utan att behöva gitarrer, han skälver av popkänsla ända ut i Lilla Vicke Vire.

I dessa väldiga händer håller han Todd Rundgrens tidiga sjuttiotal, Paul McCartneys pianopop från »Lady Madonna« till »Hey Jude«, power-pianots djupast gömda pärla Tommy Hoehn och även mindre politiskt korrekta influenser som Queen, Billy Joel och Elton Johns »Captain Fantastic«.

»Whatever and Ever Amen« är på många sätt en utpräglad uppföljare. Ungefär som åttiotalstrion Violent Femmes gjorde efter sin bejublade debut har Ben Folds nu öppnat studiodörren för fler musiker och instrument; för stråkar, en gitarr på ett ställe, en svajig klezmerswingtrio. Och liksom i Violent Femmes fall innebär detta att de tappat något i närvaro och entusiasm.

Men min besvikelse är rejält relativ: den rör ett fåtal låtar, som dessutom inte är störande dåliga, det är bara det att jag inte förväntat mig några som helst svackor eller bagateller av Ben Folds. Så prickfri var debuten.

En småjobbig upptäckt är dock att Ben Folds inte är någon vidare textförfattare. Texterna var inte tryckta i CD-häftet förra gången, men det är de nu. Och det räcker inte med några festliga Randy Newman-inspirerade låttitlar för att få hela popsånger att locka till skratt. Som satiriker är Folds alltför oskarp och ojämn, även om det blixtrar till i »Battle of Who Couldn’t Care Less«, som är anti-cool på samma sätt som hans första singel »Underground« var anti-indie: Ben beskriver hur hans tjej är så ultrablasé att hon visserligen diggar TV-serien »Rockford«, men inte utan att klargöra att hon hade gjort den bättre om hon fått bestämma. Hämnden kommer i sista versen, när Ben hittar hennes gamla ID-kort där hon, till Bens skadeglada nöje, visar sig vara »all dressed up like The Cure!«.

Däremot är »One Angry Dwarf and Two Hundred Solemn Faces« och »Song For the Dumped« typiska för Folds textmässiga tomgång — lyckligtvis lever de på lysande melodier.

Men det finns två andra, spännande kategorier av låtar här som jag hoppas stakar ut huvudspåren för Folds framtid. Dels några lockande kryptiska fiktioner, som »Kate« och »Steven’s Last Night Out«, som viskar lika mycket mellan raderna som de jublar i melodierna; dels en tidigare ohörd självbiografisk nerv, i de modigt maktlösa kärlekssångerna »Brick« och »Evaporated«.

Men Ben Folds Fives definitiva storhet är trions rörande snygghet och sväng, vilket uteslutande är soundets och ackordens triumf. Folds har en jättefin röst, hela trion är ett under av cool dynamik och Folds feeling för rymden i luftiga pianoriff och körstämmor är alltjämt gudabenådad.

Kjell Häglund

Filed under: Album #23, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: