Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: SWELL – Too Many Days Without Thinking

SWELL

Too Many Days Without Thinking

Beggars Banquet/MNW ILR

Egensinne. Ännu en egenskap som blivit en recensentklyscha, men icke desto mindre en av anledningarna till att ständigt leta efter ny musik. Man söker hela tiden efter band som eldar upp regelboken, hittar på något nytt och därmed förändrar innehållet en aning till nästa års upplaga.

Huruvida Swell från San Francisco är ett egensinnigt band vet jag inte säkert. De jobbar inom den amerikanska collegerocktraditionen men låter sig svårligen fångas och ringas in med referenser. Musiken är en introvert och inte så lite avig pop, driven av akustiska gitarrer som i refrängerna blir elektriska och elaka.

Jag bollar namn i luften men hittar inget som känns riktigt givande att droppa. Trion har inte den moderna San Francisco-rockens (American Music Club, Red House Painters, Tarnation) direktkontakt med rötterna men känns för hemvävd för att platsa bland post-lo fi-band som Pavement och Sebadoh. Så Swell har kanske hittat en egen yta att leka på, även om den är liten och inte ger utrymme för alltför stora innovationer.

»Too Many Days Without Thinking« är Swells fjärde album sedan starten för tio år sedan. Debutalbumet släppte de 1990, i en upplaga på 433 exemplar (med handtryckta omslag) på egna etiketten pSycho-sPecific. Ett oändligt turnerande och rätt många medlemsbyten följde. Förra plattan »41« kom på American och den nya släpps av Beggars Banquet, som tydligen ser Swell, tillsammans med Television-surrogatet Luna, som sitt nya stora hopp.

Swell har sina ögonblick. I »Make Mine You«, kan de faktiskt påminna om ett beskedligare och mer anemiskt Jon Spencer Blues Explosion, vilket är riktigt trivsamt. »Fuck Even Flow« är en inte helt poänglös psykedeliatripp. »At Lennie’s« och »(I Know) the Trip« är sävlig men riktigt hyfsad pop. Fina »Bridgette, You Love Me« verkar vara sångaren och gitarristen David Freels kärleksförklaring till sin hund, som han älskar så mycket att det det är helt okej att hon gör det hon måste göra på grannens gräsmatta.

Annars har Freel inte så mycket intressant att berätta. Hans bilder är grå, regniga och lite sömniga och det smittar alltför ofta av sig på låtarna.

Håkan Steen

Filed under: Album #24, Betyg 05, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: