Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: SUPERGRASS – In It For the Money

SUPERGRASS

In It For the Money

Parlophone/EMI

När »I Should Coco« dök upp för två år sedan hände det som ibland händer: jag förstod aldrig vad det var folk hetsade upp sig över. Det är lika frustrerande varje gång. Jag spelade och spelade och lyssnade och lyssnade, men kunde inte höra mer än ännu ett valpigt britpopband, visserligen något mer innovativt och vidsynt än genomsnittet, men ändå alls inget att ta någon större notis om. Singelhiten »Alright« hyste jag direkt aversion mot. Och så verkade de ju så blöjiga. Titeln »Mansize Rooster« var ett uttryck för penislängd, gruppnamnet en droganspelning och hur kunde man på allvar odla den sortens polisonger? Jag blev så trött och plattan åkte in i hyllan, där den stått sedan dess.

Historien visar en sak: jag begriper ibland ingenting. När jag i dag återvänder till »I Should Coco« hör jag nämligen ett innovativt brittiskt popband som med stor energi och kärlek surfar omkring i sin inhemska pophistoria, plockar bitar här och där, stuvar om dem hej vilt och gör det med en förståelse och känsla som är häpnadsväckande för ett gäng slynglar runt tjugo. »Alright« gillar jag fortfarande inte, men »Mansize Rooster« är i alla fall en bra låt och det finns faktiskt gott om sådana på plattan.

På »In It For the Money« tar de två steg till. Det här är en levande och tämligen helgjuten poputflykt, som sist med spretigheten hos en greatest hits-platta men ändå med en tydlig linje.

Gaz Coombes, Danny Goffey och Mick Quinn är fortfarande ganska respektlösa poparkeologer, men här vidgar de vyerna, släpar in ett fett, klassiskt soulblås, upptäcker genom några gamla Cheap Trick- och Earthquake-plattor lyckoruset i sjuttiotalets amerikanska powerpop, letar vidare och hittar Neil Young, The Band och annan folkrock. De blandar allt i sitt brittiska elixir där The Who kanske ännu är något slags grundingrediens men som mer och mer bara smakar Supergrass.

Jag tvekar inför den inledande titellåten, men finner annars i tufft lyckliga popsnärtarna »Richard III«, och »Tonight« samt fina balladen »Late in the Day« en albumöppning som inte hörts på en brittisk platta sedan, tja, »(What’s the Story) Morning Glory«. Och även om ytterligare något spår flyter förbi markerar Supergrass med sitt andra album ett tydligt eget revir där de kan komma att verka ett bra tag framöver.

Gaz Coombes är emellertid fortfarande mer än välkommen att raka sig på kinderna.

Håkan Steen

Filed under: Album #24, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: