Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: SILVER SUN – Silver Sun

SILVER SUN

Silver Sun

Polydor/PolyGram

Silver Sun är ännu ett engelskt popband som hann repa oförskämt få gånger, och göra sisådär en tre universitetsspelningar, innan de plockades upp av ett storbolag. De är en glad kvartett med Clark Kent-glasögon, fin upper class-bakgrund och tre singlar — varav en blivit veckans i NME — i ryggen. Att starta Silver Sun var antagligen deras egen försenade lilla tonårsrevolt, även om det oftast inte är farligare än att de flesta föräldrar skulle hinna med i svängarna.

Silver Sun kommer förmodligen att kännas rätt sunkiga om någon vecka, men än så länge är jag någorlunda hänförd av deras upptemporefränger med fartvinden i håret.

De har redan turnerat med Gene. Och med Whipping Boy, i vars sällskap de blev totalt utskrattade eftersom de inte uppfattades som bara glada utan rent löjliga. Och de är definitivt det gladaste stjärnskottet på den brittiska pophimlen. Här finns inga funderingar, inga hinder i vägen. Det är bara att tuta och köra och bränna av den ena medryckande poprefrängen efter den andra. Och det känns, ska jag något motvilligt erkänna, ganska trevligt. Ett leende har sällan gjort popmusiken något ont, och det är inte så dumt att få må bra av att lyssna.

Silver Sun är ett glamskadat Beach Boys, eller kanske ett brittiskt Weezer. Med powerpop och glamrock i grunden, och något vingliga falsettkörer i harmoni, blir det lika lätt att gilla dem som att avfärda dem. De stjäl från T Rex. Och från T Rex. Hela tiden. Riffen, melodierna, pauserna och takterna. Resultatet är nästan skrämmande kommersiellt för ett band som säger sig vara influerade av Cheap Trick och Ramones. Det är inte helt otroligt att de, med ytterligare ett par väl valda singlar, prickar in listplaceringar någonstans mellan Spice Girls och Peter André.

Och i de förmodade listkamraternas problem ligger också Silver Suns; de har egentligen inte särskilt mycket känsla för annat än just hits. Och absolut ingen tyngd. Så i slutändan är de mer Gary Glitter än T. Rex, och mer alldeles för stor chokladkaka än härligt syrlig karamell.

Madelaine Levy

Filed under: Album #24, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: