Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: PJ PROBY – Legend

PJ PROBY

Legend

EMI/Premier

Lika ofta som idén låter lysande, lika sällan blir det särskilt bra när fans ska producera sina gamla idoler.

Problemet är att när de gamla idolerna (i detta fall PJ Proby) en gång skapade musiken som fansen (i detta fall Marc Almond och St Etienne) älskade, så gjorde de modern listpop. När sedan dessa fans växt upp och själva blivit moderna popstjärnor, och får för sig att lyfta fram gamlingarna i sitt eget rampljus, så gör de det så gott som alltid för att återskapa sitt eget nostalgiska minne av hur det en gång lät, snarare än att ta de äldre artisterna på riktigt allvar.

Å andra sidan vet jag inte hur man skulle kunna ta PJ Proby på allvar. Redan i slutet av femtiotalet fick den lycksökande Texasgrabben sina första demos ratade av Elvis Presley, men ihärdigt fortsatte han sätta in en fot i vilka dörrar som helst: en countrysingel här, en B-film där. Och efter att ha turnerat under artistnamnet Jet Powers (egentligen heter karln James Smith) gav en engelsk TV-producent honom chansen i ett Beatles-program 1964, och han gjorde skandalsuccé med sin hästsvans, kråsskjorta och toktajta byxor — och toktajtare blev de. Snart utvecklade han en »trouser splitting act« och blev förstasidesnyhet i varenda London-tabloid.

Fram till 1968 tävlade han lite i Tom Jones liga, och försökte också offentligen utmana Tjuren från Wales på en »sångtävling« — utan gensvar från den överlägsne Jones.

Sedan dess har Proby försörjt sig som sorglig kabaréartist på ständig ökenturné i Nordengland, frånsett 1971 då han dök upp i en hemsk rockmusikalversion av »Othello« i London, och 1978 då han spelade över i huvudrollen som Elvis Presley i musikalen »Elvis on Stage«.

När Marc Almond och St Etienne gräver fram farbrorn igen är det tredje gången gillt för en »seriös« Probycomeback: 1978 gjorde han den osannolika LP:n »Focus Con Proby« med holländska jazzrockarna Focus, och 1985 spelade han, nästan ännu osannolikare, in en konstig cover på Joy Divisions »Love Will Tear Us Apart«. Fiaskon i båda fallen.

Många tycker Proby är »kult«, och när han tar sådan spännande hjälp av Almond, St Etienne och My Life Story (som står för orkestern här) så skulle det kunna bli rätt bra ändå — men problemet är att PJ Proby är en riktigt, riktigt dålig sångare, och katastrofen fullbordas av att han inte inser det själv. Han har gott om röstresurser men spelar ständigt över: som en lullig Elvis med operettpatos, eller som om han kommit in snett i en audition för Andrew Lloyd Webber och sedan satsar allt på ett kort men bara gör skadan värre för varje ton han tar.

Ingen skugga över PJ Proby. Han ska nästan ha någon sorts heder av att ha lyckats vara så hundraprocentigt skamlös under 40 års kämpakarriär. Det är Bob Stanley och Pete Wiggs i St Etienne, och Marc Almond, som ska skämmas.

Kjell Häglund

Filed under: Album #24, Betyg 02, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: