Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: KRS-ONE – Just to Prove a Point

KRS-ONE

Just to Prove a Point

Jive/Virgin

»I’m not a rapper. I am rap. I’m not doing hip hop. I am hip hop.«

Kris Parker, alias the Blastmaster, alias KRS-One, skräder inte orden. Han är inte bara en klok, vacker och lagom tjock MC i sina bästa år, ända sedan tiden med Boogie Down Productions i slutet av åttiotalet har han grundlagt sitt rykte som hip hopens främste. I järnhårda introt till »Just to Prove a Point«, hans tredje platta under eget namn, vrålar han uppfordrande »Who am I?« och får förstås till svar »The MC«. Han fortsätter med att prosaiskt konstatera »If you like me/hip hop is in your blood«.

KRS-One har aldrig, åtminstone inte musikaliskt, slirat runt på de vanliga återvändsgränderna med braja, brudar och bilstölder, hans musik och mission har alltid varit en form av »edutainment«; stor och stark hip hop korsad med samvete och patos. Och det har gett resultat. Han är en riktig hedersmedborgare som har föreläst på Harvard och Yale. Han har fickorna lika fulla av stadsnycklar som Miss Universum. Han får vuxna män att darra i knäna, tindra med ögonen och lufta hela arsenalen av häftiga adjektiv. På omslaget till »The New Beats«, en av de bästa böcker som skrivits om hip hop, är det förstås han som tronar, och inne i texten frångår författaren S.H. Fernando Jr. för några rader sin sansade prosa och kallar honom kort och gott »hip hop personifierad«. Och gud nåde den som säger något annat.

Efter att han, åtminstone verbalt, spöat skiten ur Prince Be från PM Dawn (vilken i en intervju i Details var oförsiktig nog att klanka ner på honom) skulle knappast någon komma på tanken att ifrågasätta hans ställning. Andra MC:s bleknar och veknar obönhörligen när de ställs bredvid KRS-One, det må vara arga unga män som Jeru och Ras Kass eller guldstinna lyxlirare som Nas och salig Biggie Smalls. När KRS-One öppnar munnen blir de ändå inte mycket mer än näbbgäddor och sandlådemaffioser.

Som artist är KRS-One frisinnad och nyfiken och »Just to Prove a Point« är, precis som man kunde vänta sig, ett brokigt, hetsigt och högröstat hip hop-album.

Nya singeln »Step Into a World (Rapture’s Delight)« är en nittiotalsversion av Blondies »Rapture« med swingsångerskan Keva i rollen som svart och häftigt uppdaterad Debbie Harry; i »Stop Schemin’« vältrar han sig med lenrimmade stallbrodern Joe i oljiga soul-grooves, bara för att på något spår senare — »Blowe« — braka loss i en vildsint rhyme battle tillsammans med Redman.

De bästa, eller kanske snarare behagligaste, spåren är dock de jämförelsevis fridsamma »A Friend« och »Over Your Head«, den senare med en dåsig, sordinerad trumpet bakom KRS-Ones röst. Båda är ett avsteg från den effektiva, ofta lysande men i mina öron också något bullliga, hip hop som kommit att bli hans signum.

Fast är man rap-kung så är man. Albumtiteln talar sitt tydliga språk, och att fördriva en timme med Kris Parker på skivtallriken kan ge vem som helst hår på bröstet. Att jag som regel föredrar lågmäldheten hos grupper som The Roots och Goodie M.O.B. ska jag nog tala tyst om. Man vet aldrig vad följderna blir annars.

Anna Hellsten

Filed under: Album #24, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: