Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: KOOP – Sons of Koop

KOOP

Sons of Koop

Superstudio Grå/Diesel

Jag vet att det är korkat att beskriva musik som »nordisk«. Tankarna går genast till den armé av dårar som jojkar, ylar och slår på trummor gjorda av renpungar. Men den svenska duon Koop låter tonerna glida över nordliga breddgrader på ett chosefritt, nästan omärkligt vis. På deras debutalbum finns inget möte mellan folkmusik och techno, inte heller samplade skogsljud eller vikingatrams. Bara ett eko från ett land där allt är kallt och mörkt.

Man kan dra paralleller till den franske kompositören Hector Zazou som för två år sedan gav ut skivan »Songs From the Cold Sea«. En samling där Björk, John Cale, Siouxsie Sioux och mer okända nordiska vokalister som Värttina och Tokiko Kato gav hals över elektroniska och akustiska arrangemang. Själv jämförde Zazou musiken med ljudet av isblock på drift från varandra. Ett soundtrack till kyla, karga landskap och ensamhet.

Det är ändå inte riktigt vad Koop handlar om. Det nordiska i deras musik är så flyktigt att bara två referenser känns pricksäkra i mina öron; svarta, döda fönster på igenbommade sommarstugor och den trygga mystiken i Maria Gripes ungdomsböcker. De flesta låtar går i ett lojt tempo och ekar akustiskt och spontant trots att så gott som alla instrument samplats. Inte bara ännu en svensk ambient-platta, alltså, utan en färd till ljudregioner som hittills varit vita fläckar på kartan.

Magnus Zingmark och Oscar Simonsson, hjärnorna bakom Koop, träffades på studentfester i Uppsala där de spelade skivor tills solen gick upp. Steget var inte långt till att knycka de bästa bitarna till egna låtar och trycka fram rytmer på billiga trummaskiner. De valde namnet Koop eftersom de gillade kooperativa förbundets oändlighetssymbol.

För två år sedan fick den brittiske DJ:n Kevin Beadle höra deras första kompositioner och gav ut tolvan »Sons of Koop« på sitt bolag Clean Up. Men trots en del fina recensioner i utländsk press lämnade Koop den brittiska etiketten och hamnade på svenska Superstudio. Arbetet med det här albumet inleddes genast. Koop släpade sina maskiner till en sommarstuga på Gräsö i Roslagen där de isolerade sig med massor av skivor och idéer. De åkte bara in till Stockholm någon gång ibland för att ränna på klubbar.

»Sons of Koop« inleds med den sällsamma »Glömd« som lånar en tvärflöjtslinga från Debussys »En fauns eftermiddag« och samplar den 83-åriga författarinnan Rut Hillarp när hon läser högt ur sin dikt »Glömd är skogens gud«. Stråkar, congas och en liten pipig synthesizer bär fram melodin och Mats Deltins kontrabas pulserar i centrum. Duons frilansvokalissa Cecilia Stalin håller sin Julee Cruise-ljusa röst diskret vid sidan av de andra instrumenten. Det är ett osannolikt möte mellan ett hundra år gammalt flöjttema och Koops sparsmakade, moderna groove. Så bra att Michael Nyman skulle få imma på sina glasögon.

»Bjarne Riis« är döpt efter norrmannen som vann fjolårets Tour de France. Koop följde hans trampande medan de lekte med ett knarkigt Tricky-beat och några vattendroppsljud. Oscar, som var förkyld, spelade in sina andetag och vips fick den stora cykeltävlingen sitt bästa soundtrack sedan Kraftwerks »Tour de France«.

Att låna stycken ur klassisk musik kan leda till fula kontraster men Koop klarar av det galant. Egentligen skulle de ha inkluderat delar av Stravinskijs »Våroffer« men juridiska problem satte käppar i hjulet. I stället har de knyckt en bit från den finländske kompositören Kalevi Aho och spelat så många skivor med Debussy och Prokofjev att de snöat in helt på tungsinta pianon och stråkar.

Här finns också en svensk, vemodig jazzfeeling. Koop har lyssnat mycket på Lars Gullin och Jan Johansson; den senares album »Jazz på svenska«, som smälter samman amerikansk puls och svenska folkmelodier, snurrar i Koops walkmanlurar när de går på upptäcksfärd med sin sampler. Trots att här finns saxofon, klarinett och flera andra blåsinstrument kommer man aldrig i närheten av någon cool, svart puls. Det är snömodd i stället för cigarettrök. Roslagen i stället för East Village.

Den enda konventionella technolåten är »Absolute Space« men där färdas Koop in i samma magiska kraftfält som Reload (eller Global Communication som de oftast kallas) på sitt klassiska ambient-album »A Collection of Short Stories« från 1993. Bluesen »Salvation« gästas av soulsångaren Stephen Simmonds och ett flugelhorn spelat av Jon Österlund från Esbjörn Svensson Trio. I »Jellyfishes« plockar Oscar fram ett dragspel och kompas av briljanta stråkar och en flöjtmelodi à la Sibelius.

Anledningen till att det blir vackert är inte så mycket själva tonerna och rytmerna som Koops sätt att stöpa dem i en vemodig form och omge dem med tystnad. Det var länge sedan en skiva hade så många fina konstpauser.

Koop verkar inte ens ha funderat på att göra ett dansalbum. Men genom att läsa Orkesterjournalen i stället för Mix Mag, och planka Debussy mer än Prodigy, hittar de fram till ett fylligt och naturligt beat som många DJ-orienterade skivor inte är i närheten av. Det är inte musik för klubbar men mellan tinningarna på en koncentrerad lyssnare gungar det som attan.

Fredrik Strage

Filed under: Album #24, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: