Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: ANDREAS JOHNSON – Cottonfish Tales

ANDREAS JOHNSON

Cottonfish Tales

EMI

»Han kan inte sägas vara speciellt nytänkande, men han är en talangfull uttolkare av en närmast klassisk rocktradition i stil med Bruce Springsteen, Bob Seger och John Cougar Mellencamp«, skriver Bonniers Rocklexikon om Tom Petty. Och jag lånar gärna formuleringen till att beskriva Andreas Johnsons musikaliska karaktär. Han är alltså ingen nytänkare, vår svenske Petty, men i sina bästa stunder låter Andreas Johnson inte bara som Tom Petty, han lånar hans melodikänsla också.

När jag hör första singeln, »Seven Days«, på min förhandskopia av albumet så känns låten som en cover. Dels för att jag hört den ett par gånger förut, men framför allt för att den är så klassisk i sin melodi, sina arrangemang och sin berättelse om flickan, sju dagar bort från pojken. Och om smurfhits men inte Andreas Johnson går rätt in i det svenska folkhemshjärtat så är det något som inte står rätt till.

Merparten av »Cottonfish Tales« berättar annars typiskt Petty-artade historier. Det är en samling sånger skrivna medan Andreas Johnson, efter att ha trillat nerför en elak trappa, var tvungen att sitta väldigt stilla i ett par veckor och försökte planera vad han skulle göra med sitt liv. Hans gamla rockband, Planet Waves, som släppte en skiva och turnerade en del under 1995 fanns inte mer. I sig hade Andreas kärleken till country (Crosby, Stills & Nash), pop (John Lennon), stora sångare (Sinatra), och någonstans långt inne hade han också arvet från de musicerande föräldrarna vars eviga tjat om jazz han gjort allt för att stöta ifrån sig. Och så de här sångerna. Väldigt amerikanska poplåtar med folkinfluenser av enklaste snitt, stråkar, piano, mellotron och körer. I »Lika a Woman« spökar Bob Dylan. Hjärtats outgrundliga vägar tar upp en hel del textrader även i Andreas Johnsons sånger.

Men Andreas är ung och oförstörd, en Bob Dylan i pojkskolan, eller för att förenkla det hela; Tom Petty. Stundtals är sångerna på »Cottonfish Tales« så innerligt inbjudande, jag vill nästan säga förföriska, att de borde gå till historien. Kanske är det lite väl försiktigt, myspysigt och hålla handen-anpassat. Albumets titel är oförståelig och inte ens fyndig, och jag hade gärna sett att en mer pikant röst än den väna Mija Folkesson från duon Greta & Mija fick matcha Andreas redan släta stämma.

Men sådant är lätt att glömma när de finaste melodierna ni kommer att få höra på svenska barer i sommar klingar i högtalarna.

Madelaine Levy

Filed under: Album #24, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: