Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: JOHN FOGERTY – Blue Moon Swamp

JOHN FOGERTY

Blue Moon Swamp

Warner

Jag hade aldrig vare sig hört eller ens hört talas om John Fogerty eller Creedence Clearwater Revival förrän Bruce Springsteen inledde sin andra helafton på Isstadion våren 1981 med »Run Through the Jungle«. Det är möjligt att han spelade »Who’ll Stop the Rain« också, jag minns inte riktigt och den bootleg jag en gång köpte med just den konserten jag såg har jag antingen sålt när jag var pank eller så har den bara försvunnit någonstans på vägen.

Men om Springsteen älskade en gammal farbror som hette Fogerty så skulle han minsann kollas upp. Och ända sedan den vårkvällen för precis sexton år sedan har jag lyssnat mer på John Fogerty och Creedence Clearwater Revival för varje år som gått.

De blev aldrig legender som The Band, Barney Hoskyns har aldrig skrivit några tjocka biografier om dem. De spelade ju bara sprudlande melodiösa partysinglar, träskrock och countrydoftande mansrock i tjocka polisonger.

Alla som älskar klassisk rock’n’roll, country, cajun och soul älskar egentligen Creedence, men de flesta verkar glömma bort det tills bilradion spelar »Fortunate Son«, »Down on the Corner« eller »Up Around the Bend«. Det är sönderspelade låtar som Hollywood aldrig tröttnar på att använda i filmsoundtracks. Oavsett om det är Lawrence Kasdans »The Big Chill«, Nora Ephrons »Michael« eller någon av de många Vietnamrullar där »Who’ll Stop the Rain« eller »Run Through the Jungle« brukar vara självskrivna.

Det passar alltid med lite Creedence och alla känner ju igen det och blir glada. Och det finns få skivor som får mig på lika gott humör som Creedence »Willie & The Poor Boys« eller John Fogertys soloalbum från 1975. Bättre partyrock’n’roll än den sistnämnda skivans »Almost Saturday Night« och de fullkomligt euforiska versionerna av Frankie Fords »Sea Cruise« och Jackie Wilsons »Lonely Teardrops« finns inte.

Nej, inte ens »Block Rockin’ Beats« med Chemicals.

Men alla Creedence största hits är numera en så vedertagen del av det hollywoodska populärkulturarvet att man nästan automatiskt sorterar in »Up Around the Bend« och »Travellin’ Band« i samma fack som Beach Boys »Surfin’ USA«, Coca-Cola, »Baby Love« med Supremes och en Quarter Pounder Cheese.

Det har tagit Fogerty tio år att få klart »Blue Moon Swamp«, ändå låter det som den är inspelad över en helg.

Hemma hos John Fogerty har det uppenbarligen inte hänt ett dyft under de tio år som gått sedan hans senaste album, det lite småtrista »Eye of the Zombie«. Vilket i Fogertys fall är det bästa man kunde hoppats på.

Mestadels är det modern countryrock så som den numera brukar låta i händerna på Steve Earle eller Dwight Yokam. Man har ju hunnit glömma bort att de egentligen bara är små spolingar till lärjungar till den här mannen. Det är optimistisk flanellrock i läderväst som tagit en tur förbi Nashville. Men så fort Fogerty ställer sig på tå och tar i som ville han vara Little Richard blir det fantastiskt. Då får han den där raspiga tonen i rösten som han aldrig släppte under Creedence storhetstid mellan 1969 och 1971. Bäst låter han i »Blueboy«, en träskrockig sak där han försöker sjunga soul och rösten ska till och spricka hela tiden. I »A Hundred and Ten in the Shade« körar gospellegenderna The Fairfield Four — som trots sitt namn alltid varit en kvintett — och ger låten en uråldrigt smutsig inramning. Det är en ren fröjd att höra honom waila över en garagerockig Farfisaorgel i »Bring It Down to Jelly Roll«, en simpel låt som han skrev på två dagar och som påminner en smula om Springsteens »Glory Days«. Och det är nog så han ska jobba.

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet spottade han ur sig singlar och album i en hastighet som bara James Brown lyckats slå. Och »Joy of My Life«, den första renodlade kärlekssång Fogerty någonsin skrivit och som han tillägnat sin fru Julie, har ett sådant där gung i ryggraden som bara män som Fogerty, som ägnat mer än trettio år åt att renodla sin enkla formel, kan åstadkomma.

I tre låtar önskar jag att Fogerty själv eller i alla fall någon i hans närhet hade haft det goda omdömet att sätta honom i samma studio som Wilco eller Son Volt. Då hade man kanske sluppit albumets tre katastrofala muskelrockare — »Rattlesnake Highway«, »Bad Bad Boy« och »Walking in a Hurricane«. Den sistnämnda ska dessutom, obegripligt nog, släppas som singel. Men man kanske inte kommer med små tips till en artist som John Fogerty. Man låter honom göra vad han vill, när han till slut är nöjd själv så finns där ändå fler ögonblick som gör världen till en lite bättre plats att leva i än vad man egentligen kan begära.

Samtidigt är det ju möjligt att de flesta av Fogertys mest hängivna fans har blivit så gamla att de tvingats lära sig att uppskatta bluesig muskelrock. En stor del av de gamla hjältarna verkar ju trivas alldeles utmärkt med den.

Men på »Blue Moon Swamp« rör det sig bara om tre låtar och det får man ha överseende med. Det är ju faktiskt John Fogerty det handlar om. När »Southern Streamline« börjar exakt som en struttig »Bad Moon Rising«, innan den övergår i tidlös countryswing, så är han ögonblickligen förlåten för sina omdömeslösa utflykter i muskelland. »Blue Moon Swamp« är en av de mest välkomna återkomsterna av levande amerikansk rock’n’roll-historia sedan Dan Penns »Do Me Right«.

Andres Lokko

Filed under: Album #24, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: