Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: DR ROBERT – Other Folk / Bethesda Part One

DR ROBERT

Other Folk

Artbus/import

Bethesda Part One

Artbus Pony Canyon/import

Robert Howard, en gång i tiden sångare och låtskrivare i knallröda soulpopbandet Blow Monkeys, är förföljd av otur.

Efter Blow Monkeys splittring gav han ut två singlar på EMI som inte en människa hörde och Robert fick förstås sparken. Han försvann i flera år, skaffade familj och umgicks med Paul Weller som, tror jag, stal flera av Roberts idéer för sin storstilade comeback med »Paul Weller«. Robert spelade in ett fantastiskt soloalbum, »Realms of Gold«, som bara släpptes i Japan. Det tog nästan två år och lika många skivbolag innan det till slut nådde Europa. Han släppte »The Coming of Grace« på singel två gånger i England. Ingen brydde sig, trots att låten var — och är — en klassiker, en akustisk, själfylld popgospelballad, lika melodiös som någonsin Blow Monkeys »It Doesn’t Have to Be This Way« eller »Digging Your Scene«, men framförd som en lägereldsballad av det slag som Mike Scott gör när han är som bäst.

När »Realms of Gold« äntligen kommit ut började han spela in uppföljaren i en studio i Lincolnshire. Samma morgon som han anlände till studion fick han veta att hans skivbolag, med det uppenbarligen ironiska namnet Permanent, hade begärts i konkurs. Hurra. Så Robert och hans vänner — bland annat Alan White från Oasis på trummor — lät bandet rulla och »Other Folk« var mixad och klar på fyra dagar. Det blev tre egna låtar och nio spontana covers.

Av de egna låtarna är åtminstone en, »Halfway to Heaven«, lika stark som »The Coming of Grace« och valet av covers är ypperligt: Bob Dylans »Death Is Not the End« (ursprungligen från »Down in the Groove«) och »As I Went Out One Morning« (från »John Wesley Harding«), Tim Hardins »You Upset the Grace of Living When You Lie«, två sånger av Fred Neil, »A Little Bit of Rain« och »Ba Di Da« och Ed Kueppers (från The Saints och Laughing Clowns) »One Small Town«. Två obskyra Marc Bolan-låtar; »Hippy Gumbo« från 1966 och B-sidan av »Truck on Tyke«, »Sitting Here«. Och slutligen Curtis Mayfields »As I Went Out One Morning« (från »Roots«).

Roberts röst har alltid påmint om Marc Bolans och T.Rex var alltid en inspirationskälla för Blow Monkeys. Med Curtis samarbetade han på Blow Monkeys anti-Thatchersingel »(Celebrate) the Day After You«. Så vi får höra var han har varit och vart han är på väg.

»Other Folk« släpps på hans egen etikett, Artbus, och om den får någon som helst distribution utanför England är osäkert.

Någonstans kan jag tycka att det är synd att det är så få nya sånger på »Other Folk«, för egentligen är det hans egna kompositioner jag helst vill höra. Till och med »A Minority of One« som är gömd på baksidan av singeln »Halfway to Heaven« är alldeles bedårande.

Men just nu är det bara japaner förunnat att få följa Robert Howards komponerande. Albumet »Bethesda Part One«, med elva nya kompositioner i mer eller mindre färdiga demoversioner, har funnits ute i Japan i nästan ett år. Jag har bara inte lyckats få tag i det förrän nu. Redan där finns en tidig version av den magiska »Halfway to Heaven« och flera sånger framför allt »Deep Water Bound«, »Full Moon Fever« och »Footprints in the Snow« som så många fler borde få möjlighet att höra.

Jag tror att Robert uppskattar sin nyvunna frihet. Ingen förväntar sig något, ingen kräver längre att han ska tävla med bröderna Goss i Bros och suga in kinderna på mittuppslaget till Smash Hits. Texterna på »Bethesda« handlar i mångt och mycket om just friheten efter att ha spenderat andra halvan av åttiotalet som regelrätt popstjärna i ett band som aldrig tilläts vara bättre eller viktigare än sin senaste listplacering.

Han vet att han en vacker dag kommer att få upprättelse, jag hoppas i alla fall att han vet det. Att han ombetts att producera en ny version av Fred Neils »Dolphins« i en duett mellan folksoullegenden Terry Callier och Beth Orton, bara för att någon på Beths skivbolag visste att Robert älskar Fred Neil, är kanske en början. Även om det låter som ett halmstrå.

Dr Robert är värd precis samma hängivenhet som sin vän Weller. Men antingen har han sitt förflutna i The Blow Monkeys hängande som en kvarnsten runt halsen eller så är han bara orättvist dömd att förbli bortglömd.

Andres Lokko

Filed under: Album #24, Andres Lokko, Betyg 07, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: