Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Album: CARL CRAIG – More Songs About Food and Revolutionary Art

CARL CRAIG

More Songs About Food and Revolutionary Art

SSR/MNW ILR

Det här är utan tvekan Detroit-arvingen Carl Craigs hittills mest ambitiösa projekt. Genom att smälta ihop lekfullheten från sitt album som Paperclip People med den polerade produktionen och mer sammanlänkade helheten från sitt förra album under eget namn, »Landcruising«, har han satt ihop en samling låtar som viker ut läromästarna Juan Atkins och Derrick Mays originaltechno i olika riktningar samtidigt som de förenas av en tjusig röd studiokabel.

Beståndsdelarna i Craigs musik överraskar sällan. På »More Songs About Food and Revolutionary Art« är det egentligen bara det bisarra, kvinnliga a capella-scattandet i »Attitude« som kvalificerar sig som en riktig nyhet. Annars är det techno-språk med amerikansk brytning som gäller: kristalliska syntar, pulserande hihats, massiva basslingor, muskulösa men i grunden souldrivna maskin-beats, dystopiska science fiction-atmosfärer, några samplade radioröster. Det som skiljer Craigs musik från The Average Techno-Joes är hans ovanligt skarpa sinne för grammatik: han staplar de vid det här laget utslitna fraserna på varandra med en känsla för sammanhang och kommunikation som de flesta av hans kollegor saknar.

Bäst blir det när kontrasten mellan mjukt och hårt är som störst. »Televised Green Smoke« har ett beat som är lika luftigt och graciöst som det är orubbligt i sin precision, och när den varma men genomträngande syrliga basen ställs mot de virvlande högfrekventa, nästan gnisslande, syntslingorna uppstår ren techno-eufori. I »After« byggs spänningen upp stegvis: efter ett par minuters repetition av några enkla tonföljder börjar rytmen bubbla i bakgrunden, för att sedan dra igång med en mer medryckande energi än något annat på skivan.

Det är när Carl Craig helt lämnar dansgolvet — där hans språk trots allt har sina rötter — som han på allvar tappar greppet. På den dystra, långsamt malande »Red Lights« spelar han ett utdraget och uppblåst syntsolo som låter som Tangerine Dreams mest plastigt överdådiga ögonblick — med den skillnaden att Edgar Froese är en betydligt bättre klaviaturspelare. I »As Time Goes By (Sitting Under a Tree)« är samspelet mellan den klyschigt kontemplativa musiken och den kvinnliga gästsången nästan helt obefintligt.

Carl Craig kan sin grammatik, men hans ordförråd håller sig än så länge inom strikt definierade ramar.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #24, Betyg 07, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: